Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 maj 2025
Jag såg på dig, du såg på Oihonna blott; Jag vissnade, du, säg, blommade du? Din läpp blef stum, ditt löje försvann, din kind Blef molnet lik, en dimma af tårar, En blodlös skugga gick du i dagens glans, En irrande fläkt på nattliga mon. Så kom en morgon ensam du åter, stal I ovan lek ur skimrande kogret, Oihonnas lösta koger, en uddhvass pil; Den gömde du blodig djupt i din barm.
Jag såg i sömnen spöken, natt och fasor; Nu ser jag Minna, himlarna och Gud. O kärlek, huru skön är icke du Emot den Amor med förgiftadt koger, Som dikten målar och passionen tror! Du står förklarad för mitt öga nu; Jag ser din båge riktad, men den är Den öppna famn, du sträcker ut mot världen; Och dina pilar känner jag de bildas Af oskuld, salighet och ljus.
Så hörde hon förnuftets tal vid porten; Försvunnen var i blinken hennes hvila. I hämndfull harm spratt furien opp och tog Ur smärtans koger ett förgiftade svar; Men hvarje pil, som flög från tungans båge, Föll krossad mot förvridna läppar ned, Tills raseriet, dämdt inom dess barm, Bröt fram uti ett hånskratts fulla strömmar.
Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i marken och jaga villebråd åt mig; red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må välsigna dig, förrän jag dör.» Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau.
TEKMESSA. Gosse, skyndom åter hem! Hon går. Bör hon med ömkan eller afund ses? Det är en fråga, sällsam nog kanske af den, Som hört, hvad hon har lidit. Dock, jag frågar så. Hon tömt sitt mått af sorger; ödet äger ej För henne olyckspilar i sitt koger mer; Hon botten nått af lifvets bitterhet och kan Ej sjunka mer, blott höjas. Jag nåväl, hvarför I förtid ängslas?
Se, jag skall låta komma över eder, I av Israels hus, ett folk ifrån fjärran land, säger HERREN, ett starkt folk, ett urgammalt folk, ett folk vars tungomål du icke känner, och vars tal du icke förstår. Deras koger är en öppen grav; de äro allasammans hjältar.
Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra. En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt. Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig. Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil. Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
Hören på mig, I havsländer, och akten härpå, I folk, som bon i fjärran. HERREN kallade mig, när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn, medan jag låg i min moders sköte. Och han gjorde min mun lik ett skarpt svärd och gömde mig under sin hands skugga; han gjorde mig till en vass pil och dolde mig i sitt koger.
Sorgbarn satt bredvid henne, tyst, men önskade att få dö. Singoalla, sade Assim och böjde sig över henne. Vill du ej, att jag skall döda Erland? Jag har en giftig pil i mitt koger och riktar väl. Jag har rättighet att taga hans blod. Döda honom! sade Singoalla. Assim gick. Hans ögon lyste av fröjd. Även för honom fanns ett hopp. Men hans fröjd var kort. Singoalla ropade honom tillbaka. Han kom.
Se, barn äro en HERRENS gåva, livsfrukt en lön. Likasom pilar i en hjältes hand, så äro söner som man får vid unga år. Säll är den man som har sitt koger fyllt av sådana. De komma icke på skam, när de mot fiender föra sin talan i porten. En vallfartssång. Säll är envar som fruktar HERREN och vandrar på hans vägar. Ja, av dina händers arbete får du njuta frukten; säll är du, och väl dig!
Dagens Ord
Andra Tittar