United States or France ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hvad tjänade kampen till? Jag var och blef blott en misslyckad, föraktad skribent. Jag kastade mig på divanen borta vid fönstret och försökte sofva. När jag legat där en stund, knackade det. Han kom. En kall, ovänlig hälsning, en min som tycktes säga: hvad vill du här? Vi satte oss, och han började tala. Hån. Icke en vänlig min. Ingenting. Ni skrifver ohöfliga bref.
Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och måste leda till ett skafferi.
Det knackade sakta på dörren, som för övrigt stod på glänt, konsuln ropade "stig på" utan att se upp, och Karl Hammer kom in. Det är en herre som önskar tala med konsuln, sade han. Det här är hans kort. Han säger, att det gäller en ytterst viktig angelägenhet.
Han måste höra fortsättningen och satte sig ned vid dörren. Det knackade i ett glas och det blev dödstyst. Mina herrar landsmän! Jag har icke många ord att säga! Den oförtjänta ära, som kommit mig till del, då ni inbjudit mig till ert lysande bord, har tilltalat mig ganska livligt.
Der hördes steg från trappan. Ett ögonblick derefter knackade det på dörren. »Stig in!» »Ursäkta!... Mitt namn är Hedström», sade en lågmäld röst, som i sjelfva sin klang hade något af välvilja och undfallenhet. Fru Zimmermann såg på den nykomne, en lång, smal, ung man med helskägg. Hennes ansigte var så lugnt och kallt och tillmötesgående som om aldrig en sinnesrörelse dragit fram deröfver.
Vi böra själva ha något att säga. Det duger inte att tänka: Försynen är sysslolös låt den få arbeta! Sådant kan misslyckas. Men i dag driver makterna med mig. Det kan inte tillåtas. Jag är en fri man. Jag vill bestämma själv över min lunch. En hovmästare gick förbi. Jag knackade och han kom, artigt bugande. Förlåt, sade jag, Kidney and bacon är det icke längre njure och fläsk?
Med näsduken för ögonen sprang han från graven. Hans far och farmor följde tysta efter. Han hade kommit hem långt före de andra och stängt sig inne på sitt rum. Det knackade på dörren; det var hans farmor: Stellan, mitt barn, kaffebordet är dukat. Låt mig va i fred, låt mig va i fred, skrek han till svar. Det var ett skrik som från en mänska i nöd
Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och måste leda till ett skafferi.
Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen. Kära hjärtans, är det Lundstedt jag satt och skala syltlök och herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än.
Jag gick hem glad åt mig själf och åt hela världen, fick torra kläder och inrättade mig det bekvämt vid skrifbordet. Jag tog fram mitt arbete, det bar emot i början, men så småningom kom jag in i det. Som det led utåt kvällen, knackade det på dörren. Jag ropade: »kom in!» och såg bort i skuggan. En svart hatt och de ögonen! Jag trodde, jag skulle bli tokig af glädje.