Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 juli 2025
Ett manligt biträde såg på mig och sade: »Belåning?» »Ja,» sade jag och tog upp min klocka och lade den på disken. Hon satt vid en liten pulpet och skrev i en stor bok. »Huru mycket?» sade biträdet. Jag kände att jag älskade henne. »Tolv kronor,» svarade jag alldeles på måfå. »Remontoirur av guld, tolv kronor,» sade biträdet till henne, som jag älskade.
Han vandrade Storgatan uppför, rättande sin takt efter den patrullerande konstapelns steg. Det gav en känsla av ordning. Han kände sig som en väl uppdragen klocka, ställd efter tornuret. Men framkommen till Torget hörde han "Jublets" stämma och tvärstannade. Även konstapeln stannade och en tredje person, som skymtade som en skugga på andra sidan körbanan.
Tomas trodde att han ville låna pengar och erbjöd honom tio kronor, ty han var tillfälligtvis vid kassa. Recke avböjde vänligt men bestämt. Nej tack, när jag vill låna pengar säger jag alltid till genast. Jag lämnade för resten min klocka åt ett stadsbud för en stund sedan och sade åt honom att komma hit med pengarna. Nej, det här går inte i längden, återtog han efter en stund melankoliskt.
Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen.
Det började klockan 6,43 och varade i trettioåtta minuter och fjorton sekunder. Förvaltaren tog hastigt upp sin klocka; Ludwig skrek: Kors i jissi namn! Tog du tid? Jag tog tid, svarade fru Olga. Och hon tänkte: Det är så gott att jag förbereder dem. Jag tog tid, upprepade hon och pekade på det krossade väckaruret, och jag tänker hädanefter ta tid, så ofta jag blir i tillfälle.
Då fattade han beslutet att gå till »Fernan». Det var ett bittert ögonblick, det gällde hans klocka, ett minne; men det gällde också hans framtid. Han slog upp rockkragen för att ej vara igenkänd och styrde genom snödrivorna bort till den mörka Kungsdiksgatan. Han gick länge utanför med bultande hjärta.
Angelus domini nunciavit Mariæ. Då slog honom plötsligt något, som både han och de andra nyss hade glömt. Det var dymmelonsdag, och på den kvällen fick ingen klocka ljuda i hela kristenheten! Hur mycket var då det råd värt, som det nu var hans ärende att giva åt det höga herrskapet? Och vad hade han nu att tala om annat än om sitt förlorade järn, och det skulle kanske kosta honom livet!
Det blev så allvarligt och stort, som om det redan blickat in i en värld, dit hans far och mor ännu icke haft tillträde, och där vi icke skulle komma in, förrän den sista förlåten brast, och vi följde honom på den väg, där dödens klocka ringer, och där den, som hör dess ringning, måste följa, vilka band som än hålla honom kvar vid jorden.
Och så höll den en lie i hand.» Detta minne satte nu Sven samman med tavlan om dödståget. Det enda gossen aldrig kunde förlika sig med var, att när han såg döden, hade han en lie, men på tavlan ringde han i en klocka. Eljest var det som om minnet från teatern, bilden på tavlan och mammas saga för barnet smält samman till ett. Oupphörligt brukade Sven tala om detta.
Den smala träsäng, som hans bror Johan Adolf sovit i innan han gick bort, stod ännu där, och hans klocka pickade över sängen, ty mor drog upp den varje kväll. En liten blecklampa med smal, tunn veke brann på hörnet av bordet och upplyste rummet ungefär som med ett svagt månljus.
Dagens Ord
Andra Tittar