United States or Åland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han såg På Hjalmar först, såg länge, hans anlets natt Klarnade, blott till afsked tycktes Stilla hans öga sjunka på dottren nu. Hon mötte hans öga och log, Mot fadersbarmen lutande kinden trygg; Darrande satt kung Fjalar åter, Gudabekämparn skalf för ett värnlöst barn.
Hans hjärna klarnade allt mer trots det hårda och regelbundna dunkandet i tinningarna och så småningom började han förstå, att han befann sig ombord på en båt. Han funderade en stund, men kunde inte minnas något av föregående natts erfarenheter, med undantag av att han i sitt hotellrums enslighet druckit ett par, tre groggar med sig själv, och sedan gått ut för att promenera.
Men kvar han stod, den unge; han teg, en tår I glöd föll ned på lågande kinden; En stund han teg, då klarnade blickens glans, Och brusande göts hans smärta i ord: 'Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung, Åt glömskans natt, åt tystnadens öde? Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lif Jag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd.
Då kom han närmare och höjde armen med ett grymt leende. Du ursäktar väl att jag slår sönder dig, sade han, det är min lilla gudstjänst, min vän Nu var han borta där stod Davids far hans hjärna klarnade, en bölja av tacksamhet sköljde sval och befriande inuti Davids heta kropp.
Då och då såg man honom betäcka lyktan, stryka sig om ögonen och titta utåt sjön. Plötsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Lätta årslag hördes på sidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess betydelse förstod, förnams och besvarades af honom i samma ögonblick.
Algotssönerna följde honom med det hoprullade röda valdemarsbaneret. Så länge han var inom synhåll, stod hon kvar och kastade kyssar efter honom. Skogen var nu höljd i gul rök, och brandlukten gjorde det svårt att andas. Men fast molntapparna uppe kring den klarnade solen fortsatte att gå söderut mot fienden, började en stark västan att blåsa utefter marken och klöv ett skår i röken.
Trälen klarnade upp, när han såg, hur de flyttade ihop sig på bänken och knappt längre märkte honom. Så vill jag, att det skall vara! sade han, men stod ännu och menade. Vad lön får jag, om jag nu hjälper er mot de hjärtlösa förföljarna? Jag är en utblottad stackare. Hon for samman med en blick av återväckt besinning.
Så såg jag än med vemod, än med glädje, De dunkla hamnarna af forna fröjder, Än bedjande för nattens flykt, och än Att solen evigt ville borta dröja. Men bergens toppar klarnade i väster, Och snart mot dalen i en långsam ström Flöt ljuset neder från förgyllda fjällar, Och dagen frambröt, och hans strålar föllo På Minnas bleka kinder ren.
Man försökte vara stilla, för att det ej skulle vakna. Under tiden kaffet klarnade, sökte modren fram sockret; det fans så mycket qvar, att hvar och en fick en liten bit. Hon högg sönder sockret på hufvudgärden, för att Anni ej skulle väckas af huggandet. Åt sig sjelf tog hon den minsta biten och gaf den största åt sin man. Derpå slog hon kaffet i kopparne, och de drucko alla tre.
Tala ett ord, stig opp, kom, låtom oss jaga tillsammans Ledsnaden bort, en gäckande dröm oroar dig endast." Så hon sade och tände i hast opp ljusen, och kammarn Klarnade gladt, och hon log och talade åter och sade: "Så skall du sitta i ljus, då ljusnar ditt hjärta, och sorgen Flyktar sin kos, och din kind begynner att blomstra ånyo.