Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 september 2025
Stellan skälvde av rädsla. Han kröp ännu längre in i Kerstins kjolar och viskade: Mera! Berätta mera! Det fanns också en Gud Fader. Också han hörde till religionen. Han fanns i himlen. Men han infann sig ett slag varje kväll, då Stellan gått till sängs och läste aftonbönen.
Kerstin berättade och Sven åhörde med ångestfullt hjärta huruledes patronen i egen person kommit och begärt Johannas hand, vad korporalen svarat patronen samt vad... ja, vi kunna ej följa förloppet av Kerstins ordström, men Sven hade ej hört många ord, förrän han ömsom rodnade och bleknade och kände sig likasom tillintetgjord.
Fru Möller sade till fru Davidson: Hon har verkligen utvecklat sig oerhört. Hon kommer att gå långt. Stellan skakade till ett slag, rös som i en plötslig frossa. Och liksom han för många, många år sedan i skymningen suttit inkrupen i gamla Kerstins kjolar och darrat inför hennes spökhistorier, så tiggde det nu också inom honom: mera, mera...
Så gick han sakta mot Kerstins trappuppgång, medan han lämnade hästen på gården, och efter att ha knackat på hennes dörr och släppts in, gick han fram till fönstret för att undersöka effekten. Rabulisterna hade närmat sig hästen, böjde sig över den och sågo därefter upp mot Kerstins köksfönster. Stellan nickade åt dem, till tecken att han var vänligt sinnad. Men de tvekade ännu.
När jag satt i Örebro fångtorn, fick jag mången god bit mat av kvinnfolk, och det var för att de ville fråga mig om den de mest hade kär. Inte behöver ni fråga sådant; nog kommer han, när Gud vill. Fröken Kerstins blick uppflammade. Jag frågar inte efter en hjärtanskär, genmälde hon stolt. Jag vill veta vad alla dessa underliga streck och siffror betyda. Nej, mästare, det är ert eget fel.
Så gick han sakta över den folktomma gården bort mot Kerstins trappuppgång. Hon satt i vävstolen. Kerstin? frågade han. Men hon hörde inte. Kerrrstinnn, hör hon inte! Kerstin höll in skytteln: Va ä de han vill? Va ä demstration? De får han, fråga sin pappa om. Ja, men pojkarna säger dä ska bli demstration. Ack ja, ack ja. Kerstin vaggade på huvudet. Ä dä sant? De ä väl de, Gud nåde oss.
Stellan satt för det mesta i Kerstins fönster om eftermiddagarna och tittade på. Rabulisternas mödrar hade förbjudit dem att leka på gården, så länge tvätten var uppe. Den hängde för resten så lågt, att man måste krypa under den för att komma fram. Stellan satt och såg på allt detta med en underlig känsla i bröstet. Det var som om han blivit avsatt, detroniserad.
Han satt på en pall vid hennes fötter, inkrupen i hennes många och vida kjolar, medan hon berättade om vättar och troll med små kroppar och stora näsor; om skogsråt, som var vackert framifrån, men ihåligt som ett baktråg, när hon vände ryggen till; om benranglet, som legat begravet under loggolvet hemma hos Kerstins far och som gjorde att slagorna slogo dem om öronen, när de började tröska alltför tidigt om vintermornarna, och om eldslågan, som en gång följt hennes far, alldeles över hans mössa, då han en morgon varit för tidigt ute för att hämta unghästarna i ängen bakom Furet.
När klockan ringde, rusade han mot dörren, utan att som de andra sakta resa sig upp och buga. Han fick till straff sitta kvar fem minuter. Han sprang hem, som om det gällt livet och störtade direkt in på Lillegård. Den var tom. Rabulisterna hade inte kommit hem från skolan ännu. Han satte sig att vänta på tröskeln till Kerstins trappuppgång. Men han hade ingen ro.
Kerstins röst kvävdes av snyftningar. Korporalen talade några ord, som på gummans lättrörda känslor hade den lugnande verkan han åsyftat. Han tog därefter sin mössa och krycka för att enligt löftet till Johanna bege sig till masugnen och tala med Sven.
Dagens Ord
Andra Tittar