Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 september 2025
Det finns prinsessor som vore mindre värdiga. Är du svartsjuk? Kerstins kinder övergötos med en glödande rodnad, och det harmade henne. Hon svarade: Man är svartsjuk endast på sina likar. Var lugn. Kärleken är en barnsjukdom, och konungen är icke mera ett barn. Är du viss därpå? Så viss, att det blir med rikets råd han kommer att överlägga om sin nästa kärleksförbindelse.
Kymmene kungsgård var icke långt från Pernå, och då fröken Kerstins kusin, den tappre översten, sedermera lantmarskalken Henrik Fleming till Lethis, önskat under en kort permission från de ryska fredsunderhandlingarna rådpläga med fru Anna om viktiga familjeangelägenheter, stämdes ett möte med honom på Kymmenegård.
En dag, då han gick ut från skolan, skulle en konstapel komma och säga: följ med mig! Det var så det skulle sluta. Nu visste han det. Gamla Kerstins ordflöde strömmade fortfarande. Men han hörde ej längre på vad hon sade. Orden nådde honom ej mera. Han satt ej längre i hennes soffa. Han var där borta, i det höga, smutsbruna huset andra sidan kanalen, med de små fönsterna och gallren
De sågo upp mot Kerstins fönster, och då de fingo syn på Stellan, vinkade de åt honom att komma ned. Men han skakade på huvudet och pekade på sina kläder. Då kommo de längre in på gården och gjorde ett nytt tecken åt honom att öppna fönstret. Och det gjorde han. Det var Agust som förde rabulisternas talan: Sa jag dig inte, att du inte va rapp nog i vänningarna, va?
Det var Gud Fader, som under natten skulle skydda honom mot vättar och troll, skogsrå och benrangel och eldslågan, som följt Kerstins far till ängen bakom Furet. Av erfarenhet litade Stellan ej riktigt på Gud Fader. Hans förmåga att skydda var åtskilligt begränsad. Det kunde ibland hända, att Mörkrets makter infunno sig i alla fall under natten. Plötsligt vaknade Stellan och de voro där...
»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från kontoret. Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.
Jag kan aldrig fördraga tanken på vad du gjort: den skall föra mig till graven, Brant. Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hastigt tillbaka. Du gör mig bedrövad, mor, sade korporalen ömt. Ja, jag säger, att ångerns dag kommer... det skall svida i ditt hjärta... men då är det för sent. Nej, Kerstin, jag ångrar aldrig, att jag avslog patronens begäran.
Dagens Ord
Andra Tittar