Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 juni 2025
Är det säkert att det heter tortyr? Men värdinnan då, som sett det? Ja, jag vet inte, han betalar hyran i förskott och lär vara så bra på alla vis och hon säjer att det inte angår henne Men hon kan stämmas som vittne? Det vet jag inte hör du hör du nu igen! Och den snälla lilla Lisa började snyfta. Jag tycker så synd om barnen, sade hon. Kan du inte hjälpa mig
Inom en liten stund föll lilla isgumman tillsammans, och af henne återstod endast en tår. Men en annan dylik låg äfven i Inas öga. Vinter efter vinter såg Ina dagligen på den fina rispan i glaset, om ej isgumman skulle återkomma dit, men hon syntes der ej mera. Endast hennes trädgårdar skimrade alla år i glänsande prakt. Hvad skall den gamla? Skall jag sjunga? Hvad skall jag sjunga?
Blif henne ej oblid du, Hvars mildhet aldrig af rykte glöms; Hon var den enda på jorden, Som fått en glädje af mig!" Ljuf föll på Oihonnas kind En tår vid åldrige kungens ord, Men snart till ändrade syner Flög klarnad åter dess blick. Vid stranden ett härskri ljöd, Med stormens brusning, med åskans dån Förmäldes klangen af sköldar Och kämpars jublande rop.
Men inte innehåller det budet, att en man skall vara tillsammans med vilken kvinna som helst i världen, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med vilken man som helst bliver henne åkommen av varjehanda händelser och tillstymmelser.
Anette åt i tysthet upp sin andel, när ingen mera gaf akt på henne. Men se, Anette, hon var en söt och snäll flicka och öfverhopades med mera namnam och beröm. Petter var en snål unge, det sade mer än en i sällskapet sedan. Endast en gammal knarrig gubbe tog ur sin ficka en näfve karameller, som han kramade i Petters hand, utan att säga ett ord. Är det då verkligen ordet som är allt?
Underliga känslor rörde sig inom henne, medan hon lyssnade till denna halfhöga sjelfbekännelse: en qvarlefva af bitterhet öfver modrens öde; ett gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade sorg och tillika en ofrivillig sprittning af glädje öfver att hos tant Karin finna någonting beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta. Fru Meilert såg åter upp.
Hon följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades från ett osynligt ställe inne i hagen. Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta, under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas.
Och oupphörligt känner jag där, som om över henne och mig glede något av det, om vilket jag själv en gång i ett helt annat sammanhang skrivit, att det är »större än lycka och olycka» något av det, som är utan namn. I allt detta är naturligtvis min hustru medelpunkten. Om hon går till hälsa eller till undergång, vet jag icke. Detta synes mig nu vara något, vari jag icke kan gripa in.
På henne och hennes syskonhöjder lustvandrade, innan tvivlet förjagade dem, Apollon och sånggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro då farkoster från Lycksalighetens öar, landsättande sälla andar, som kommo att i de olympiskes sånger höra och i deras danser symboliskt skåda världsalltets mysterier.
Den enda lön, lekaren begärde, var att ibland få sitta några timmar i Yrsa-lills närhet. En sommardag, när bin och humlor surrade, begynte plötsligt hennes dödliga blekhet att skifta om i rodnad, och alla nunnorna samlades omkring henne för att bevittna det under, som nu skulle ske. De voro redan vana att från hennes mun höra förkunnelser och att hon somliga dagar satt upprätt i sin bädd.
Dagens Ord
Andra Tittar