Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 juni 2025
Basilius kände en arm omkring sitt liv, lyftes, sjönk sakta. Han knep ihop ögonen, ville icke se. Men rösten sade: Varför blundar du, Basilius? Han slog upp ögonen, han såg först huven och den svarta hästen, han såg sedan gästgivargårdens stortrappa, vita dörren, fönstret, lakanen, Valborgs bleka ansikte. Och han såg ett annat ansikte tätt bredvid sitt, ett par stora, blå, glittrande ögon.
Jag känner dig inte, gudinna, men ännu är ditt anlete blankt och ungt, så att det lyser om det, och jag har lärt dig att rodna. Nu skall jag ända till fötterna göra dig så fagerröd som en välsk drottning och kan du, så hjälp oss! Därmed kastade han allt det offerblod, som fanns kvar, över bilden och ryckte åter hästen från trälarna, och över dem brusade och skakade de väldiga ekarna.
Han var kusk vid trossen, högre var han ej, Hade som hans likar måst i glömska falla, Om han ej fått namn som latast bland dem alla. Pengar värd var gubben ock att se uppå, Han och hästen, som han körde, likaså. Höll den ena sina steg med två ben dyra, Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra. Sådan farten, sådan var, ock rykt och ans, Lika tofvig gubbens lugg och hästens svans.
Sedan de alla hade nedlagt sina skattegåvor framför drotthuset, bröto de sig in i folkförsamlingen som en kil, och deras lagman steg upp på högen ovanför alla andra. En särskild inhägnad var uppsatt för främlingarna och sändemännen från avlägsnare bygder, och där steg Folke Filbyter av hästen.
Så han sade: för ett slag flög hästen, Skenande den långa milen framåt; Men han själf tog af till skogs från vägen, Bärande, fast sjuk, sin slagne broder Och i spåren af sin maka åtföljd.
"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den hvita hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig "med manteln, doppad i blod ," eller med, "det hvassa svärdet" och jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar den."
Hör nu, Peltonen, stå inte här längre, gå till sitt arbete, jag far om jag vill och när jag vill. Och med ångbåten, hör han, inte med hästen. Den plöjer han med. Adjö. Peltonen böjde på hufvudet och gick några steg.
Han var fullkomligt oberedd på ett så plötsligt nedstörtande från sin sällhets himmel, och tömmarna gledo sakta undan hans hand. Olivia grep dem ögonblickligen, höll in hästen och störtade i löjtnantens armar när han fem sekunder senare hann fram.
Med möda kunde han röra den och gå till stranden, der han hade sin häst hos en fiskarhustru. »Bara hon kunde bättra sig, innan det blir för sent.» Han körde öfver isen. Kölden knep om öronen. Samuli satt med pipan i munnen och lät det gå som det bäst kunde. Den uttröttade hästen drog och knogade, men det led inte.
Allt av järn i gudahovet var hamrat av besegrades vapen, men av järn var ändå det minsta. Till och med på väggarna blänkte allestädes guldplåtar bakom facklorna, men taket var så nedsotat, att det liknade en vinternatt utan stjärnor. Blot-Sven vek upp ärmarna och tog små köttstycken efter den offrade hästen och gick omkring och matade gudarna.
Dagens Ord
Andra Tittar