Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 oktober 2025
Min Gud, behöfver man väl kunna trolla, För att ur tusen böcker fatta opp En konstnärs önskningar, hans mål, hans hopp, Det lif, som spänner i hans själ dess strängar? v. DANN. Förträffligt, allt det där är sant Och genom själfva stilens många slängar Tillika ganska grant. Ett enda synes dig dock obekant, Det enda, du, att han behöfver pengar. Ack, pengar! v. DANN. Pengar, pengar, kära du!
Då började julklockorna ringa så högtidligt, och nu tände tant Karin alla mina ljus. Därpå lyfte man upp mig, och tyst, tyst på tå gick den lilla skaran med mig ned till faderns dörr. När alla barnen intagit sina platser, började de sjunga: "Af himlens höjd oss kommet är Ett bud, som frid till jorden bär. Stor fröjd I skolen höra få, Det eder grant bör akta på."
Det var ett linnemagasin. Utbroderade fruntimmersplagg hängde derinom, ett par eleganta barnklädningar syntes allra närmast, de voro grant utstyrda, och på den ena, garnerad med ljusröda band, stod en liten papperslapp, på hvilken lästes det utsatta priset: 7 mark. Arbetaren såg och såg, lade hufvudet betänksamt först på ena, så på andra sidan.
Den djäkeln kunde kläckt fram det i tide. Vi kunna aldrig visa dem för folk det blir bara flin. Och du, som var så grann ditt hår stod som ett skatbo. Du har grant hår, fastän det är lite rödt. Det är det visst inte har aldrig varit rödt. Det enda skulle vara Sa du något? Nej. Lång tystnad. Hihihi! Hvarför fnittrade du du tänkte bestämdt detsamma som jag? Hihi jag kan inte säga det!
De kommo in med torrved i fånget och lade på elden så där var så ljust och grant i stugan. De hade sjungit så roligt och gladt tillsammans, mor i gården och Anna-Lisa, och så en piga, som också spann." "De va' Brita de." "Jag minns rakt inte hvad det var de sjöngo. Det var om en liten getpiga."
Så må vi akta grant uppå, När Herrans bud vi höra, Och gärna på hans vägar gå Och gladt hans vilja göra. Förläna oss där nåder till, O Gud, som ingens ofärd vill; På dig vi oss förtröste. N:o 3. Guds helga bud förnimmer jag, De äro för mig dag för dag; Men ser jag, hur jag fyllt dem opp, Då brista mig båd mod och hopp.
En grant utstyrd herretjänare frågade om högvördige pastorn kunde mottaga några resande, som ville besöka honom. Hustru Anna väckte sin man i sovkammaren. Strax därpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd av en officer och en liten halvvuxen tjänarinna.
Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in. "Hva ä' de?" "Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en gång." "Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här vid elden." Han stod belåten och värmde sig. Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke.
Han hasade före och fick henne ändtligen med ned. Väl där nere kände Maglena sig ändå lycklig och trygg, som om hon från ett skeppsvrak kommit på torra landet. Sara, som kåkat så grant, såg så snäll och behändig ut. Hon bar en liten getarkunt på ryggen. Den svängde hon af sig och tog fram ur den aftonvardssmörgåsar med getost och messmör.
Öfver udden låta de bli att gå likväl." "Fan i mig", ropade löjtnanten, "står icke hans bomsegel åter lika grant som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än. Men jag slår vad, att jag skjuter honom i sank, då vi komma i smulare vatten lä om klippan båda." "Hållet, på en rykande bål i land", inföll den andre, "låt ladda nickan med kula och försök!"
Dagens Ord
Andra Tittar