United States or Albania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon närmade sig honom darrande, för att få den vanliga godnattkyssen, men han vände henne ryggen. Detta var mera än den lifliga lilla flickan kunde bära. De länge återhållna tårarna bröto oemotståndligt fram, och hon sprang utan att säga ett ord in i hennes och Evas gemensamma rum, kastade i en fart af sig kläderna, drog täcket öfver hufvudet och grät sig till sömns. Vid Jesu kors. Med teckning.
Bittert satt jag och grät, men nära min sida på bänken Hvilade två förståndige män med fjättrade fötter, Glädtiga, språkande tyst om egna bedrifter och andras.
Jag vill säga dig något, Tomas, sade hon. Jag vill säga dig, varför jag grät. Tomas kände, att han bleknade. Jag tror, att jag kommer att få ett barn. Han stod mållös och stirrade på henne, som om han icke förstod. Men Märta stod vit och lugn. Hon grät icke nu. Vi ha gjort orätt, Tomas, nu går det oss illa! Timmarna runno. Tomas och Märta kunde icke lämna varandra.
Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes storligen, och Mose själv blev misslynt. Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon, att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?
Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin hand på hennes panna. Den var brännhet. Ellen brast i gråt. Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge? Han kunde icke svara något. Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och hon snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst.
Men så säger HERREN: Hör upp med din högljudda gråt, och låt dina ögon icke mer fälla tårar; ty ditt verk skall få sin lön, säger HERREN, och de skola vända tillbaka från sina fienders land. Ja, det finnes ett hopp för din framtid, säger HERREN; dina barn skola vända tillbaka till sitt land.
Jag har för sed att inte gråta över en sorg i sänder utan samlar dem till ett knippe, som jag vid lägligt tillfälle fuktar med mina tårar. Det sparar tid, ögon och hy men för också med sig, att min gråt når upp till en förbluffande intensitet och uthållighet. Jag uppsökte alltså ett avsides liggande rum, där jag kunde få vara i fred, men av gammal vana råkade jag släpa med mig min patient.
Då fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: »Ett rop hördes i Rama, gråt och mycken jämmer; det var Rakel som begrät sina barn, och hon ville icke låta trösta sig, eftersom de icke mer voro till.»
Medgif, att så var. Agnes såg skyggt upp till henne, mumlade något och brast i häftig gråt. Det var hälften förödmjukelse, hälften vrede, och dock låg derunder en önskan att, om möjligt, återvinna Hannas aktning. Jag är icke van att vara sann, snyftade hon, jag bjuder icke till att vara det. Men kanske .
Jag var egentligen icke bedröfvad numera, fruktade ingenting med afseende å Antti och skulle för ingen del velat att han blifvit borta från utfärden. Nej, jag grät blott bort min egen barnslighet. Det kändes så lätt och bra. Lyyli skrattade och bråkade med händerna, jag kunde icke låta bli att krama henne. Jag trykte henne mot mitt bröst, så att hon skrek till. Hur varm och mjuk hon var!