United States or Italy ? Vote for the TOP Country of the Week !
Låt mig i väkter på ett fridlöst läger Med öppen blick mot grottans mörker stirra, Men flyg till honom, kväf hans känslors svall Och tvinga honom att sin himmel glömma! Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös Gick vandraren i sekellånga år Sin tunga stig igenom öde länder.
Men natten skrider mer och mer, Man hör ett årslags sus, Och månen går ur moln och ger Den hemska nejden ljus; Då syns en julle tätt vid strand, En ensam flicka ror i land. En fridlös vålnad lik, hon steg I spår, där döden gått. Hon gick från lik till lik och teg, Hon tycktes gråta blott. Med häpnad hennes tysta tåg Den gamle, väckt ur dvalan, såg.
Vattenblomma utan frukter vare Den välsignelse, jag ofta kallat Öfver dina lockar ned, då fordom I min famn, ett skuldlöst barn, du lekte. Hemlös, fridlös, hopplös, af ditt eget Hjärtas ormar sliten, må du irra Mot ett mål, som flyr dig och som, hunnet, Stöter dig med bruten kraft tillbaka! Så jag ropte. Jag har hatat, broder; Att jag hatat, är den skuld, mig trycker, Jag vill dö med frid."
När du hunnit den, du söker, bringa Från ledsagarn då till lön en hälsning, Säg: Vid denna bäck, på dessa blommor, Föll för Dmitris hand hans falk, som eggad Ville röfva bort hans broders dufva. När hon ryser då för namnet Dmitri, Säg: O kvinna, Dmitris kraft är bruten, Blott med möda mina steg han stödde, Fridlös själf mig förande till friden."
Hvad en er nekar, skall en annan skänka, Och lika nektar dricks ur lika blommor. Så talade, vid borgens port, förnuftet. Då låg bland söfda söner innanför Svartsjukan, kärlekens och hatets dotter. I fridlös dvala låg hon där och sög Ur egen märg en otillräcklig näring Och skärpte sin för dagen skygga blick Och spetsade sitt öra under sömnen.
Den fromma, som ej ondt har gjort, Kan ej en fristad finna, Men flyktar ifrån ort till ort, Att undan pilen hinna, Och måste sist Dock skuldlös dö för våld och list. Min hjälpare, hvar dröjer nu Din hand, har trött den blifvit? Min Gud, min Gud, hvi hafver du Så helt mig öfvergifvit? Om dagen ropar jag till dig, Men du vill icke svara; I nattens stund jag jämrar mig, Men måste fridlös vara.
Den lott är ljuf, den seger skön, Att ren till dagens fulla lön För morgonväkten fällas. Ack, mången gick i sorgens dal, Som såg det gry, betryckt af kval, Och fridlös såg det kvällas, Men kom ej såsom du likväl Med ren och obefläckad själ Vid Herrens vink ur kvalmen Till skuggan och till palmen.
Men där en fridlös änka klagar sen Bland bleka barn, som ropa efter bröd, Och där kring bårens rand sig nöden lägrat, Där strö dem ut, och jag vill skåda då Välsignande från himlens sal därpå. Men där du ser en tröstlös kärlek kräfva Af jord och himmel en förlorad sällhet, Där strö ej guld, ej diamanter ut, Men höj din lie, skörda!