Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 september 2025
Kanske skall du gråta, Erland, och ropa mitt namn, och jag kan ändå icke komma... Singoallas ögon fylldes av tårar, och snyftningar hävde hennes barm. Erland var blek och stum. Han hade förut icke tänkt på skilsmässans möjlighet.
Ser du, Erland, flyttfåglarnes skaror, som sväva i högan sky? De återvända från södern. Känner du de friska fläktar, som spela in genom fönstren i riddarsalen? De bära hälsningar från fjärran land. Skall icke även hon återvända, hon, vars minne vintern icke höljt i glömskans drivor? Hör! Från skogen ljuda människoröster, hästtramp, vagnars gnissel och smällande piskor.
Slutligen sade Singoalla, att hon nu måste återvända till lägret, ty annars skulle hennes fader, Assim och kvinnorna undra, var hon vore, och söka henne. Det ville hon icke. Då sade Erland: Du må gå, Singoalla, men jag vill, att du varje dag skall komma hit, så att jag får se dig.
Herr Erland, viskar Sorgbarn, jag ville dig icke illa. Vredgas ej! Riddaren svarade ej. Då märkte Sorgbarn, att kraften verkat. Han steg upp och sade lugnt: Riddare, du skall lämna bädden och följa mig! Vart vill du föra mig, Sorgbarn? Du skall snart få veta det. Riddaren klädde sig. Sorgbarn fattade hans hand.
Denna sten lade hon i Erlands högra hand och frågade, om han ville älska henne som sin enda kvinna intill döden och svärja henne en trohet, mot vilken den ringaste förbrytelse skulle ge henne rätt att taga hans jordiska liv och med sina böner stänga för honom himmelens port. Därtill svarade Erland ja.
Mer visste Rasmus icke förtälja, men han visade deras vagnars hjulspår, slingrande fram där träden stodo längst ifrån varandra. Och medan Erland såg på hjulspåren och tänkte, att Singoalla måste vara en av dessa människor, fann han på marken en röd pärla, lik dem, som prydde flickans armar och fotvrister.
Kommen ett stycke in i skogen skakade Erland hand med hövdingen, kysste Singoalla och sade: Jag är redo den utfästa tiden. =Avtåget.= Huru är det med Erland? Han är dyster och talar föga, sade fru Elfrida till sin man, herr Bengt.
Och hon höjde dolken till försvar mot den andra hunden, som ville rusa på henne. Erland manade Käck att lägga sig, och då denne icke genast aktade sin herres röst, gav han besten med bågen ett slag, så att han tjutande drog sig tillbaka. Gossens och flickans ögon möttes. Det var å ömse sidor trotsiga blickar. Men huru det nu var, drog sig flickans mun till ett leende.
Stanna nu hos mig, fortfor hon och fattade om hans hals, ty vet, gode Käck, jag är gruvligt ensam, mycket rädd och mycket olycklig. Min fader har förskjutit mig, och Erland är kanske död. Men om han lever, få vi dock icke träffas, ty hans fader och alla hans fränder, ja alla vita människor vredgas på mig och vilja döda mig. Min fader är en rövare, och mina fränder äro giftblandare.
Stundom glänste i hans hågkomst bruna ögon, rodnade bruna kinder och ville likasom trotsa bilden av Erlands trolovade, den milda Helena, ville likasom med sin skönhet överlysa hennes; då sade Erland: Vik bort, gudlösa syn, ur min själ!... och han visslade på vind, ställde sig vid rodret och styrde sin köl mot södern. =Sorgbarn.= Tio år hava förflutit, och många skiften under den tiden timat.
Dagens Ord
Andra Tittar