Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 juli 2025
Jo, han själv visste, att hans tankar i ett ögonblick satte sig i en läkardroska, åkte uppför Drottninggatan, togo av in på Rörstrandsgatan, åkte förbi cellfängelset, strövade uppför Sabbatsbergs backe och gingo in på sjukhuset, där en ung man låg i sina sista andedrag umgällande med sin död en av fädernas missgärningar.
Hon hade födt detta friska barn till världen och måste ju glädjas... Från fållbänken borta i stugans andra ände hördes djupa andedrag. Alla barnen sofvo djupt. Snart slocknade de sista kolglöden i spiseln. Stugan låg i mörker. »Gå nu och lägg dig», sade Lasse, »hvad sölar du för?» Lotta steg upp.
Bättre att lidandet blefve kort. Hon satt ensam och skref till honom ett bref, däri hon frågade, om han önskade att hon skulle resa eller att hon skulle stanna kvar. Hon kände den ständigt gnagande smärtan i bröstet, tomheten däri hvart andedrag försvann utan att ge lättnad, det stora, svarta djupet af lifsleda.
Sedan hon pratat än en stund och allt oredigare, tystnade hon, och hennes andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup sömn. Då tog Rakel barnet i sina armar och steg upp. Den lille gossen vaknade och började kvida, men tystnade åter, sedan hon lagt honom vid sitt bröst.
Jag såg på henne. Hon var sig lik igen, som jag mindes henne från våra lyckliga år. Hon föreföll mig liksom spädare och yngre, och lugnet, vilket efterträtt hennes förra febrila oro, gav åt varje hennes rörelse en förtroendefull smeksamhet, vilken skänkte mig lycka och sorg i samma andedrag.
Det synes dock vara nog starkt att i samma andedrag tala om framtida olyckor såsom "tjenande att begränsa slägtets talrikhet och dermed förlänga dess timliga tillvaro" och ändock bestämdt förneka, att just slägtets alltför stora talrikhet kan framkalla dessa olyckor. Hvad skulle då framkalla dem? Härom yttrar författaren ej ett ord.
Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, vad hennes lättade andedrag skulle betyda, och väntade slutet, märkte vi, att hennes ögon liksom arbetade för att öppna sig, och vi sågo henne vända sig ditåt, där Svens porträtt hängde på väggen, och hörde henne säga: »Nenne.» Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon hade ändå talat.
Han hade ingenting att förtära, och den snö, som han ibland lade på tungan, brände mer än den vederkvickte. Han stred mot sömnen genom att tvinga sina öron att lyssna och sina ögon att se på den raglande solskivan. Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans ögon hade verkligen fallit ihop och somnat, fast knappt längre än under ett par andedrag.
Till dig jag tillflykt tager, Kom, Ande, hos mig in, Tänd upp din helga dager Uti mitt skumma sinn, Att mörkret måste vika Med all dess här tillika Och jag får blifva din. N:o 185. Hvi stängs så hårdt ditt hjärtas port, Hvi far du så i synder fort Från stund till stund, från dag till dag, Ja, till ditt sista andedrag?
Jag önskar, att jag fått dö utan att minnet af min kärlek måst fläckas af denna bitterhet och leda; jag önskar att jag fått dö som en trogen hund. Men han slog mig alltjämt, slog och sparkade mig alltjämt, slog mig också för det jag ville dö. Mina tunga, plågade andedrag hade generat dig, därför slog du. Nu hatar jag dig. Med rätt eller orätt, det bekymrar jag mig icke om.
Dagens Ord
Andra Tittar