Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 30 juni 2025
Postmästarinnans trånga kökskammare, der Hanna bodde, föreföll dubbelt så trång och qvaf, när hon följt kamraterna ett par verst utom byn och återvände till sin sömnad. Men hon skakade dåsigheten af sig och tog fatt i arbetet. Det var och skulle alltid förblifva hennes bästa bundsförvandt emot oförnöjsamhet och dåraktiga önskningar.
Derpå fortsatte hon: »Skulle du efter jag vet så litet om dig vilja svara helt torrt på några frågor, som icke skola vara för närgångna?» »Ja. Fråga.» »Har du för alltid afbrutet studierna?» »Mina akademiska studier menar du?» »Ja.» »Dem afslutade jag för två år sedan.» »Och du höll på att taga filosofie-kandidatexamen har jag hört?» »Ja, men jag tog den inte.»
När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om kvällen, när hon följde mig till min sovkammare, att hon skulle nu vara min allrakäraste vän, som hon alltid varit, och höra det som jag hade att henne förtro av mitt hjärtas fullhet. Varpå hon svarade, att hon nog visste varom det var, men det kunde så gärna vara osagt till evig tid, efter det intet gott kunde vara.
Med anledning av »Gammal Knutsbroders» anförande i Folkets Tidning angående officiell ordensdräkt åt Knutsgillets ceremonimästare, ber jag att, i princip anslutande mig till förslaget om sådan dräkt, få framhålla att dräktens beskaffenhet visserligen kan i allmänna grunddrag en gång för alla fastställas men att dess detaljer alltid måste lämpas efter varje individuellt fall . Om t.ex. ceremonimästaren är en lång och ståtlig man, med högburen och reslig gestalt, som sätter stil på ämbetet, så krävas naturligtvis däremot svarande jämkningar i dräkten, såsom exempelvis längre benkläder korta sådana skulle i det fallet verka riddare, vilket ju icke är meningen, eller rent av förlöjliga mannen.
Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i den nedlagt sin sista önskan.
Jag började anställa självmordsdoftande reflexioner över min resa, som så vänt upp och ned på mina föreställningar om den synliga delen av världen, som så skakat mig och sållat mina illusioner att där icke fanns en kvar. Nordsjön var ju som en spegel i fyra dygn, och man hade sagt mig att den alltid var i uppror.
Nu fick styrmannen mål i mun; och tänk, den gamle grobianen sjöng en kärleksvisa av det mest oskyldiga slag och berättade i samma väva att han varit ringförlovad sex gånger, men alltid haft otur hos fruntimmer, varför han till sist i förargelsen gått och gift sig, samt uttryckte nu sin stora missaktning för könet, till bekräftelse varpå han upptog ur byxfickan spillror av en tavelram, några glasbitar och en fotografi, föreställande ett fruntimmer med en liten flicka vid sidan.
Han kom med brefven själf, jag stod alltid i köket och gick emot honom, när jag såg honom från fönstret. Det var till belöning därför, kan tänka, som han en vacker dag hade med sig den där lilla fattiga kaktusväxten i en potpurrikruka. Då liknade den en gurka. Han hade krukan under armen och var så generad, där han kom stickandes med den, så det var en ynk!
»Åh, gud, hvad ni är grundlig, fröken. Ska' jag verkligen behöfva förklara det?» »Det får man alltid, när man uttrycker sig dunkelt.» »Nå ja då. Jo, ser ni, så ofta jag ser en dam läsa en bok, som inte är en lånbiblioteksroman apropos! det är märkvärdigt hvad de fleste unga damer ha en smak för lånbiblioteksromaner! jo, så infinner sig hos mig en känsla af belåtenhet. Aha!
Men nu blev han nöjd. Han satt i fönstret på farmors knä och såg på all ståten. Han pekade på musikanterna och talade till sig själv i ett sträck. Det fanns särskilt en av dem, han alltid beundrat mera än alla de andra. Det var en stor karl med en stor mustasch och han blåste i den allra största "trumpeten", som var så stor att den var större än Stellan själv.
Dagens Ord
Andra Tittar