Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 juli 2025
De skola föröda Egyptens härlighet, och hela dess larmande hop skall förgöras; jag skall utrota all dess boskap, den som betar vid det myckna vattnet. Av människofot skall det icke mer röras upp, ej heller röras upp av boskapsklövar.
Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden eller himlen.
Så talade den mannen till Itiel till Itiel och Ukal: Ja, jag är för oförnuftig för att kunna räknas såsom människa, jag har icke mänskligt förstånd; vishet har jag icke fått lära, så att jag äger kunskap om den Helige. Vem har stigit upp till himmelen och åter farit ned? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser?
Lärarne hade en gång för alla förbjudit dem att gå ned till vattnet, som där nedanför hade ett väldigt djup. Men den gången skulle Kalle visa sig duktig. Han hade letat upp några flata stenar och ropade till kamraterna, att han skulle gå ner och kasta "flatgås". Han brydde sig visst inte om lärarens förbud.
Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken. Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken. Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken.
Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar. Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov. Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd. De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken. Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem. Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
Gräset i vattnet gjorde i början hans fötter ondt ... han beklagade sig, gaf till små fransyska utrop, småskrattade, protesterade, skrattade igen, men följde. Så fann hon en sjömanshatt, som låg och flöt. Den torkade hon med kjolen och tvang den på honom. Ett stycke längre fram låg en upp- och nedvänd korg och simmade, den hängde hon på hans arm.
Och prästen skall föra henne fram och ställa henne inför HERRENS ansikte. Och prästen skall taga heligt vatten i ett lerkärl, och sedan skall prästen taga något av stoftet på tabernaklets golv och lägga i vattnet.
På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn. Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet. Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår. Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han. På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp.
Dagens Ord
Andra Tittar