Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 september 2025
Lycka var, att Karins koja befann sig i grannskapet; gumman visade ej den nödställde ynglingen på dörren, såsom mången kanske skulle gjort, utan upplät åt honom sitt enda rum, bäddade åt honom sin enda säng och vårdade den obekante med samma ömhet, som om han varit hennes son.
Då fingo tårarna torka av sig själva, till dess han kom fram till pumpen bakom gravkapellet, där han vätte sin näsduk och strök den över ansiktet. Men oftast var han ensam. De allra nyaste gravarna lågo mycket längre borta, och det var mest där, folk gick och vårdade och ansade. Han kunde torka sina tårar i fred.
Med den ömhet och outtröttlighet, varav endast en älskande kvinna är mäktig, vakade nu Johanna över Sven och vårdade honom, såsom en moder sitt sjuka barn, och Karin fick nu för första gången på länge själv njuta någon nattro.
"Tänk, om han skulle dö", sade kvinnorna på gatan, "hvem skulle sedan lära oss bli bättre människor?" "Tänk, om han skulle dö", sade barnen, "hvem skulle sedan hålla af oss?" Dagligen kommo kvinnor med mat till den sjuke och vårdade honom. Han hade tändt kärlek i så många hjärtan, nu lyste den tillbaka på honom själf. Men inte visste han, att det var hans verk.
Om han blev »omvänd», innan han dog, vet jag ej, men nog var han lycklig som fick dö, tacksam mot människorna, vilka alldeles oförskyllt vårdade honom, och stolt i medvetandet att vågmästarn en gång åtminstone fick orätt, då han spått honom att han skulle draga sista andedraget i en vedbod. Början av Ån Bogsveigs saga. Björn hette en man och hans hustru Thorgerd. De hade två söner, Thore och Ån.
Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kärlek och de förhoppningar, som hennes fader fäst vid honom. Liksom hon vårdade sina blommor, ansade dem, flyttade dem från solskenet till skuggan, från skuggan till solskenet, så hade Krysanteus bemödat sig att undanrödja alla hinder för utvecklingen av en natur, som i sitt frö redan lovade mycket.
De släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken. När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern. Och så voro småstintorna åter tillsammans. Det var jägmästaren själf som så velat ha det.
Framför densamma stodo några högstammiga blomstergrupper, något härjade af storm och regn, men doftande och täcka, vårdade, som det tycktes, af kärleksfulla händer. Och på sidorna, längs gångarne, omkring hela huset, reseda och åter reseda.
Hans ansikte uttryckte en harm och en smärta, som han ej vårdade sig att kväva. Ediktet, sade han, skulle således skänka er, kristianer, krigsgudens tempel, ett av de skönaste i Aten, uppfyllt av minnen från våra ärofulla tider. Dock, det är ej första gången sådant händer.
Men qvinnan vårdade mig allt fortfarande. Hon bortskar de dåliga skotten och hägnade de bättre och, se, ännu en gång började jag lefva och sträfva uppåt, ännu en gång började jag redan drömma om att äfven jag skulle blomma, ja kanske ren nästa år, fast jag nu ej var mer än ett qvarter hög. Den unga flickan tog mig åter till nåder, men ack jag hade ingen lycka hos henne.
Dagens Ord
Andra Tittar