Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 30 september 2025
Under sin promenad i trädgården får han se en ljus sommarklänning och en liten halmhatt med blå slöja skymta mellan buskarna. Han blev så rädd, att hjärtat begynte bulta, och han gick upp på sitt rum och trodde icke att han vågade gå ut mer den dagen; han beslöt senare på eftermiddagen att raka sig, varefter han påtog en vit halsduk.
Den första änkemannatiden med vildlif och mörka hemligheter, som knappast någon vågade hviska bakom den mäktige mannens rygg. Och så hans nya gifte med »tattarkonan», som hon kallades, hans slaganfall och sängliggande under ömsom klart förstånd och pinsamt skarpsinne, ömsom vilda syner och omtöcknad själ. Han såg henne sitta i halfskymningen därborta vid stenbordet. Men hon satt inte ensam.
Hon ryste så att hon skakade, när hon tänkte på den kvällen ute i lidret i månskenet, när de hörde Gullspiras farliga skrän och sågo henne ligga där som död. Inte förrän de kommit så långt, att de hade en annan by i sikte, vågade flyktingarna hvila. De orkade ej heller längre kafva sig fram i den lösa ojämna snösörjan. Månke var så trött att han gret. Katten hade han längesedan släppt.
Icke modern, icke Lovisa, ännu mindre bröderna och minst fadern vågade han hylla sig till. Fiender öfverallt. Gud kände han icke än, annat än genom »Gud som hafver». Han var ateist som barnet är, men i mörkret anade han såsom vilden och djuret onda andar. Hvem drack ur vinet? frågade han sig. Hvem var den skyldige, som han led för?
Mormor skickade tjugufem kronor, som sattes in på sparbanksboken och av sin far fick han en ny tvåkrona, som lades i sparbössan. Han visste inte längre, hur mycket han var skyldig Ebenezar. Han vågade inte räkna efter. Han skulle i alla fall inte kunna betala genom att spara på sina fickpengar. De enda lyckliga stunder han hade voro de, då han överlämnade ett nytt frimärke till Rose.
Karmides hade vackra månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra, spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjärta. Han hade äntligen förklarat, att han älskade henne och att han icke kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom därmed, att även hon älskade honom. Detta var allt vad Rakel vågade tillstå.
Han greps av en ångestfull glädje, så stark att han blev blodröd i ansiktet. Om han kunde få Edgar Om den kunde bli hans, riktigt hans så att han kunde säga om den: Edgar är min . Han vågade inte hoppas på det. Det var någonting alltför stort, någonting så oerhört eftersträvansvärt, att det låg utom möjlighetens gränser. Edgar hans! Riktigt hans! Tänk om han vågade be sin pappa!
De vågade ej besöka krogar och konditorier, men de uppsökte små billiga ställen i utkanterna av staden och satt där bland murare och målare och slaktare, vilka stirrade på dem så mycket de orkade utan att kunna störa dem det minsta. Och någon gång tog de tåget ut till förstäderna och satt hopklämda på någon billig biograf, när regnet drev dem under tak.
Den stackars modern upprepade dessa ord om och om igen, liksom om allting då vore godt och väl huru de skulle finna honom, därpå tänkte hon icke. Och skolläraren, som såg moderns stora ångest, vågade icke heller kläda sin fruktan i ord. Han tryckte hennes hand till afsked och gick i det han med dämpad röst och högtidligt allvar sade: "Gud vare med er och styrke er, fru Henriksson".
Förgäves genomgick han i minnet de besvärjelser och svartkonster, som han var så kunnig i, och han vågade icke förråda sin kärlek till henne för de andra. När de hånskrattade, drog han också på munnen.
Dagens Ord
Andra Tittar