Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 september 2025
De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud. I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar.
De väntade ännu några minuter, lyktans fladdrande låga glittrade i deras ögon. Slutligen öppnades krogdörren och Benjamin Hagelin trädde ut. Gula Rosen följde honom nedför trappan och lyste med ett ljus i glaskupa. God natt, Benjamin. Gud vare med dig. Även med dig, svarade Benjamin Hagelin. Han gick över gatan, på bron stannade han ett ögonblick och stirrade in i mörkret.
Det låg för honom en stor retelse i att genom klokhet, förutseende och tålamod återställa en som ohjälpligt förlorad ansedd sak och förvandla den väntade svåra förlusten till en lysande vinst, och det så mycket mer, som det alltid varit hans stolthet att förelysa de yngre köpmännen bland sina landsmän med en omtanke, ett förutseende och en förmåga att nyttja omständigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans ledsagare.
Hon knöt åter näfven åt Petu och sade: Kom i håg, kom i håg! Om du ännu en gång går och rör vid någonting, som tillhör andra, så slår jag dig förderfvad. Petu sneglade rädd upp till riset och vände sedan ansigtet mot modren. Med stora ögon väntade han för att se, om faran redan i detta nu hotade, eller om han skulle få blifva i fred tills vidare.
Som han ville, så måste det gå mig. Jag bara väntade. Jag hade icke en tanke på förbarmande, hans min var så hård. Jag gjorde intet försök att blidka honom. Jag vet icke, om där i min hopplösa resignation låg något som rörde honom så, att han kunde tala till mig åtminstone. Men han talade.
Man väntade af honom mycket, ty »han ansågs vara i nästan alla konster och vetenskaper väl förfaren». Han kunde dela sin tid mellan de lärda sysselsättningarna i Upsala och verldslifvet i Stockholm.
Kajsa väntade så säkert några glada underrättelser, hon tyckte sig nästan ha rätt att fordra någon glädje, det hade ju länge varit så sorgligt för henne, lifvet. Hon väntade, nästan i högtidsstämning. Med otrolig möda hade hon sjelf skurat golfvet och plockat enris för att strö öfver ... allt var nu färdigt, han måste komma och med honom någon helsning från hennes enda barn.
Berge låg icke »langt ifra», men dock ett stycke väg, och här väntade man oss med den vanliga förfriskningen: mjölk och bakelser, för att ej tala om tre ypperliga sängar.
Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan, väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro; och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord, började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så att sömnens vila ej kunde infinna sig.
Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis och grönsaker. Ock-ock-ock det var så mycket att göra av, och en riktigt schangtil herre var det. Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne.
Dagens Ord
Andra Tittar