Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 september 2025
"Dumbom!" svarade Harry Taylor och tände en svart cigarr. "Till närmaste telegrafstation, naturligtvis." Erlandsson hade bara en enda sorg i livet. Han var inte skön. Snarare tvärtom. Hans näsa var mycket konkav, hans kinder voro infallna och trotsade alla gödningsförsök och pannan var ett helt litet landskap av kullar och dalar.
Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande. "Du är ett av de största fän, jag någonsin fått förmånen att ha inom skotthåll. Är det verkligen omöjligt att bli av med dig?" "Absolut!" försäkrade Bob Hyes. "Men jag hittade den här prissen. Alltså är han min." "Jag hittade både dig och honom, alltså lämnar jag er inte." Harry Taylor funderade ett ögonblick.
Nog trodde jag, att jag skulle hitta en och annan sak som skulle komma gubbarna hemma i Montana att sätta sig upp och se efter vad som hände, men inte " "Herre! Ni blir bortförd och skjuten ögonblickligen om ni inte tiger." "Inte trodde jag, att det skulle bli en så helsickes fin historia", fortsatte Harry Taylor ogenerad.
Och med det tänkte han ge sig av, men han kände inte mister Harry Taylor från Helena, Montana U.S.A. "Stopp lite", sade jag. "Herr greve och talman. Vi skulle gärna vilja veta, varför vi inte få gå och titta själva. Är det något fel på krigsskådeplatsen, som ni inte vill ska komma ut? Lita på mig. Jag är världens mest tystlåtna person." "Monsieur!" sade han.
Ge dig genast i väg till högkvarteret! Sno dig! Skynda! Hasta! Nå, är du där än?" Bob Hyes gjorde ingen min av att lämna platsen, men granskade i stället den sårade med synbart intresse. "Vad är det där för en prick, som du håller på med?" Harry Taylor lät med utmärkt skicklighet en tår rulla nedför sin solbrända kind. "Det här? Det är en kär släkting.
"Men vore det inte skäl i att stryka fästningsartilleriet? Det kan verka litet otroligt på folk, som letar efter fel." "Du har rätt, min vän, stryk vapnet." Han böjde sig mot den sårade. "Kan ni höra vad jag säger?" Den sårade gjorde ett jakande tecken. "Well, tala då om hur det hela gick till." "Jag vill dö!" sade den sårade. Harry Taylor såg allvarligt ledsen ut.
Äntligen voro de ur vägen. Kick! Plåten var tagen. "Nu tar ni Duvallon och mig, Hopkins", skrek Harry Taylor. "Och så en eller två när vi ge oss av, men se till att jag syns bra." Flygaren kom leende fram med en cigarrett i mungipan. "Hallå Vally!" skrek Harry. "Kom och ställ dig här, så ta vi en plåt. Nej, inte framför mig, på vänster sida, vänster hör du.
Hans ansikte sken av belåtenhet när han åter fördes in för att höra sin dom, och underkäken arbetade taktfast. "Fått igen tobaken! Sergeanten hade lånat den och tagit sig en bit. Det fick han gärna! Jag nekar aldrig en människa en buss." Ståndrätten låtsades inte höra, och överstelöjtnanten klarade strupen. "Monsieur Taylor!
Sanningen i det sista yttrandet var så påtaglig, att det blev tyst en stund. Så tog Taylor åter ordet. "Här sitta vi, sju stycken fantasifulla unga män. Ett par av oss äro vida berömda krigskorrespondenter, ett par andra tro att de äro det, och resten hoppas bli det på den här resan. Men ingen av oss kommer så nära de ställen där det händer saker och ting, att han kan höra kanondundret.
"Och om de därhemma visste, hur våra sagor tillverkas, så skulle de gärna betala vad som helst för att få oss inom skotthåll." Suvaroff, ryssen, smålog stillsamt och sade: "Jag skriver aldrig annat än vad som är sant." "Då har du allt billiga telegramkostnader", förmodade Taylor. "Förresten skulle det inte gå an för oss. Vår läsekrets nöjer sig inte med så tarvliga saker."
Dagens Ord
Andra Tittar