Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 september 2025
Jag ser genom mitt fönster de ännu levande bland folket draga i procession kring kyrkan, åkallande Guds barmhärtighet. Medan tåget skrider, glesna dess leder, och hopen av döende och döda, som ligga däromkring, ökas. Själv ser jag stundligen på min lekamen, väntande att där skåda de svarta märken, som äro sjukdomens och dödens förebud. Jag vet, att jag skall dö. Gud vare min själ nådig!
Det var till och med mycket troligt att han skulle nå målet, men ännu så länge måste han innerst inne erkänna, att han på det hela taget ej utmärkte sig framför de andra kamraterna i annat än det allvar, han tillskrev sig själv. Kanske låg anledningen till utmärkelsen hos föräldrarna? Han tänkte på sin far... Och han skakade på huvudet. Nej, han kunde omöjligt vara predestinerad.
Finlands ständer, för tillfället församlade till landtdag i Helsingfors, universitetet och skolorna, senaten, gardet och kadettkåren, korporationer och föreningar närvoro vid denna nationalhögtid för Finlands folk: ändlöst gick tåget uppför Näsebackens furuklädda sidor.
I varje fall fick Petrus sitta i lugn och ro och smeka ömsom campagnan, ömsom respläden med sina blickar till tåget äntligen stannade i Florens. Men då möttes han av ett annat problem. Han hade elva kolli bagage, och inga pengar.
Men när jag sedan satt på tåget och skulle återvända till Stockholm och därifrån till mitt hem, föll det över mig en ängslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag talat med min hustru i telefon. Jag hade hört hennes röst på avstånd darra av glädje: Sven var bättre! Han hade setat uppe i sängen och skrattat och pratat.
Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och ropade adjö! Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu upptogs i männens självansvariga led.
Kanske kom detta av, att jag nu for mot den sista vissheten, inför vilken jag kände, att all kamp skulle vara slut. »Gud, skall hon dö», mumlade jag, »måtte hon då få dö utan plågor!» Och fortfarande undrade jag över, att jag kunde vara så lugn. Jag såg mig om på perrongen, när tåget stannade.
Jag stod på plattformen och rökte en cigarrett, när en herre, som såg ut som om han ägde tåget, kom och ställde sig bredvid mig. Han tände en cigarr, spottade på mina skor och slängde den brinnande tändstickan i det torra gräset på banvallen. Jag trodde knappast att han ägde tåget, ännu mindre banvallen. Att han i varje fall inte ägde mina skor var jag fullkomligt säker på.
Men från den fick ändå hela livet sin ton, ända från den första gråten och allt sen. "Varför, frågar Oscar Levertin i en artikel om Hermann Hesse, blir historien om en ynglings läro- och vandringsår över huvud taget älsklingsmotivet i germansk och speciellt tysk romandiktning?"
»Låt oss njuta af världen sådan den nu en gång är», sade Renan. »Den bör inte tas på allvar. Den är en fars, ett verk af någon skämtsam demiurg.» Detta var också på det stora hela taget Anatole Frances mening, ännu på den tiden då han vandrade i Epikurus' trädgård och lät abbé Jérôme Coignard affatta visa tänkespråk om Gud och världen.
Dagens Ord
Andra Tittar