Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 september 2025
För många herrans år sedan, i början av detta århundrade, när jag som ung spoling var sysselsatt med att rycka upp Columbi gamla land en smula, hände det en gång att jag kände mig sjuk och eländig. Jag led av praktiskt taget alla kända sjukdomar, tandvärk och ont i halsen och ryggskott m. m., m. m. Kort sagt allting utom liktornar.
Tåget stannade; sången gick oklanderligt, predikan likaså. Därpå höll den unge prästen ett tal.
Många fruar fanns där men ingen av dem var Olssons, och den sovkupé han abonnerat gapade sorgligt tom. Med tungt hjärta steg han av tåget, följd av kusken, som vördsamt påpekade, att det kunde vara så gott att Olsson lämnade en revers på droskans och hästens värde när som helst, eftersom det var tydligt, att frun avvikit med ekipaget. Olsson svarade inte.
Förbi är veckans möda då; Till ottesången får jag gå Och träffa nära kyrkan den, Som saknat veckan ut sin vän. Han står väl då på förhand ren På kyrkobackens brant allen Och blickar öfver träskets längd På slädornas och folkets mängd. Och jag är den, som eftersöks, Och tåget nalkas, skaran öks, Och plötsligt syns jag däribland Och räcker honom gladt min hand.
Förmodligen var någon av hans vittomfattande förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska homoiusianers läppar.
Han fann på stranden en mängd hvalben och renhorn och såg här och der i hafvet hvalar, hvalrossar och sälhundar. Landet gjorde på Hudson öfver hufvud taget ett angenämt intryck. Men manskapet återvände utan önskadt resultat. Han gjorde nu ett sista försök att förbi Vajgatsch-ön intränga i Kariska hafvet; men oöfvervinneliga hinder spärrade hans väg.
Men fru Marie lyssnade uppmärksamt, och när hon då och då lyfte blicken från stramalj och garn, ansträngde hon sig för att giva de stengrå ögonen ett uttryck av intresse, av gillande, av beundran. Över huvud taget: ett uttryck. Ja, sade hon. Det hade varit någonting för far. Han, som ville sina arbetare så väl. Och som var så praktisk.
Han hade varit ute och gått för att hålla sig varm och vände just om Carolinahörnet då han såg det långa tåget komma emot sig. Han blev blyg, han blev rädd och ville springa sin väg; men han ville så gärna vara med; han hade ju rättighet; men så tänkte han på den där gången på nationen, och så blygdes han han hade ju inga rättigheter.
Och följande morgon stod Josua bittida upp, och prästerna togo HERRENS ark. Och de sju präster som buro de sju jubelbasunerna framför HERRENS ark gingo alltjämt och stötte i basunerna; och den väpnade skaran gick framför dem, och den övriga hopen slutade tåget och följde efter HERRENS ark, under det att man alltjämt stötte i basunerna.
Jag sträckte upp min hand, han tryckte den hårdt, och jag gick raskt därifrån, utan att vända mig om. Jag var så glad, jag kände ingen ängslan öfver vår djärfhet. Jag kände mig trygg, som om jag kysst en bror eller en syster till afsked. Jag såg människor gråta, när de skildes från de sina. Jag hade ingenting att gråta för, ingenting att sakna. Tåget vaggade mig framåt.
Dagens Ord
Andra Tittar