Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 juli 2025
Ren på afstånd ser grefvinnan Upp mot helgonbildens drag, Som, i marmor huggen, tronar Öfver kyrkoportens hvalf, Sådan han i drakens strupe Stöter segrande sin lans, Medan, vid en klippa bunden, Konungsdottren ser hans kamp, Gråtande, af sorg förkrossad, Ber grefvinnan Julia: "O, Sankt Georg, helga kämpe, Fräls mig du ur drakens makt!" Se, hvem skyndar från kapellet, På en snöhvit fåle fram?
Ty i deras mun är intet visst, deras innersta är fördärv, en öppen grav är deras strupe, sin tunga göra de hal. Döm dem, o Gud; må de komma på fall med sina anslag. Driv bort dem för deras många överträdelsers skull, eftersom de äro gensträviga mot dig.
Och nar jag så är ute, har jag ingen ro. Jag tänker alltid: om jag varit hemma hade jag kunnat arbeta. Jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar och der blir intet gjordt.» Det slog sig som en hand kring hennes strupe. Hennes barn! Hennes son! Åh, i detta ögonblick kände hon hur kär han var henne. Men hon skulle icke ge tappt. Hans modlöshet borde icke få smitta henne.
Hon skulle haft lust att slå honom, men hon vågade inte, han var så stark och han skulle genast taga i henne med sina hårda näfvar. Hon måste vara stilla ... stilla ... men bara han somnade, Holpainen, då skulle hon gripa med naglarna omkring hans strupe. Bara han somnade... Mari öppnade ögonen helt litet, men slöt dem åter, då hon mötte mannens lugna och forskande blick.
Munnen var het, den lilla kroppen brände och andedrägten var flämtande. Och det fans ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brann redan på aftonen slut; veken plumsade ned i pipan ock slocknade. Mari blef med sitt sjuka barn i det svarta mörkret. Ett par tårar perlade fram i ögonen, men hon torkade bort dem och försökte svälja ned den bittra förtviflan, som tillsnörde hennes strupe.
Du är lik en vildåsna, fostrad i öknen, en som flåsar i sin brunst, och vars brånad ingen kan stävja; om någon vill till henne, behöver han ej löpa sig trött; när hennes månad kommer, träffar man henne. Akta din fot, så att den icke tappar skon, och din strupe, så att den ej bliver torr av törst. Men du svarar: »Du mödar dig förgäves.
Himmelen har ännu icke uttömt sina blixtar. Akta dig för min förbannelse och för mina klor. Med dessa händer har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola klämma en strupe. Akta din egen! 0, min Gud, vad säger du? Du talar oförnuft, Simon. Vem säger du, att du har strypt? Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag glömmer dem aldrig.
Här sjöng han sådana strids- och segersånger in i Herthas högra öra, att hon föreslog det vi tre qvinnor skulle lägga en kafle i munnen på honom och så hålla hans unga hufvud ute i det stridaste hällregnet, då han hvarken hade barmhertighet med sin egen strupe eller våra hörselorganer, för hvilka det jemt »slog lock.» Hon kan ännu i dag ej rätt förlåta mig och kandidaten, att vi bara skrattade åt hennes tankar på öfverfall mot sidokamraten.
Det bryter mig, det krossar mig. Det stampar sönder mig till en enda blodig massa. Det är min fantasi och min längtan som tagit öfvermakten igen. Men det är den sista striden. Blir han borta i kväll, då tror jag, att segern är vunnen. Det bräcker i hufvudet, min strupe är torr som om jag vandrat genom en öken och så denna förfärliga, ödeläggande smärta i bröstet. Half nio.
Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han; satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen vara tvungen tiga när han spelade.
Dagens Ord
Andra Tittar