Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !

Uppdaterad: 11 september 2025


Ljus kring väggarne, ljus i kronorna, lampor, speglar, vackra växter, allt var strålande, att Hanna bländades.

Han vilar där ännu, slående sitt bröst, famnande den kalla böljan, blickande nedåt, nedåt, ständigt nedåt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, över honom öppnats en annan, evig, strålande Olymp, och han hör ej rösten från himmelen, som manar honom: Blicka uppåt, uppåt! Från skenbilden till den verklige! Du älskar den sköna, fullkomliga människan.

Jag sitter, källa, vid din rand Och ser molnens tåg, Hur, ledda af en osedd hand, De växla i din våg. Där kom en sky, den log röd, Som rosenknoppen ler. Farväl! Hur snart farväl den bjöd, För att ej komma mer. Dock, där en annan mera klar Och strålande igen! Ack, lika flyktig, lika snar, Försvinner äfven den. Nu åter en!

Glömma dig! sade Erland och steg upp. Nej, jag glömmer dig aldrig, jag skiljes aldrig ifrån dig, jag följer dig, vart du går. Vill du det? ropade Singoalla med strålande ögon. Vill du skiljas från din fader och moder och din sköna borg och allt annat du älskar för att följa mig? Ja, svarade gossen.

Och det går med hans strålande härlighets vissnande blomma bergshjässan ovan den bördiga dalen, såsom det går med ett fikon därnere, ett som har mognat före sommarskörden: snart någon får syn därpå, slukar han det, medan han ännu har det i sin hand.

den tiden skall HERREN Sebaot bliva en härlig krona och en strålande krans för kvarlevan av sitt folk; och han skall bliva en rättens ande för den som skipar rätt, och en starkhetsmakt för dem som driva fienden porten.

Skall sången om Finjals ätt Med fruktan flyga min kväll förbi, Att ej er nesa röra Dess vingars strålande glans, Och sagan i Lochlins land Förtälja Hjalmars, den ädles, fall, Och hånfullt nämna, att ensam För er, för trenne han föll? Upp, Gall, du är kungason Som han, förstfödde bland bröder, du, , strid allena och stupa, Om segern sviker ditt svärd!"

En stund flög bort i tystnad, en vingsnabb stund Furst Dmitri teg, hans läppar ej än till svar, Men till ett skugglikt leende rördes blott, Och hög tog åter ordet hans moder : "Min Dmitri ej vill svara, vill tyst kanske, Som dessa bilder fråga, besvara dem; Välan, min stolta, strålande fröjd det är Att själf för eget lugn ej behöfva svar.

förmörkas det lilla öppna, frimodiga, strålande ansiktet, blicken drar sig tillbaka, hennes sinne sluter sig, och jag känner mig berövad det ljus, som detta barn har kastat i min töckniga själ. Jag kysser henne, bär henne i mina armar, plockar blommor och kiselstenar åt henne; jag skär ett spö och leker att jag är kon, som hon skall föra ut bete.

Anatole France har från det ironiska uttrycket, som han behärskade som ingen annan, gått öfver till den direkta anklagelsen. Det tunga artilleriet har kört fram. Jag tror alls inte att ironien som icke är någon åskådning utan endast en uppenbarelseform för tanken, en hållning inför lifvet behöfver vara ett tecken andlig öfverlägsenhet. Jag vill blott säga, att hos France den ironiska leken med sina dubbeltydiga vishetsregler och tveeggade sentenser sköttes med en färdighet och glädje, som öfver sidorna i hans böcker kastade strålande glans och skimmer och gjorde flera af hans verk till verk af hög konst. I

Dagens Ord

önskades

Andra Tittar