United States or Palau ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det sjöngs mycket både i storgårdar och småstugor den tiden. På det ensträngade instrumentet, "spelstocken" tog man med stråken "ut" ur "nummerboken" den stämma i koralen, som föll sig bäst för rösten och som skulle ljuda samman i den fyrstämmiga kyrkosången på söndagen. Fiolen ljöd vid fester och glada tillställningar, ofta till sprittande låtar af bondspelmännens egen komposition.
Full af förundran, vek hon åt sidan och ville ej genast Träda i salen, men gå köksvägen och först i de inre Rummen ordna sin dräkt, då hon såg satsdörren i skimmer Öppnas och märkte en skymt af sin fader och hörde hans stämma. "Hit! Hvad, tändas ej ljus, finns folk ej mera i gården, Kommer då ingen och bär kaptenens saker ur släden?"
Gaslågorna vid rampen blefvo som utan sken, de stora hvita flammorna krympte för hennes syn ihop till små, blå, dunkla, hon förstod icke detta märkvärdiga fenomen, utan stirrade skrämd framför sig. Hon sjöng som i sömnen, icke mera samma stämma som de andra, utan en entonig strof, en kromatisk gång sakta upp och ned. Det snörde sig ihop i hennes hals, det blef alltmer skumt för hennes ögon.
Den slöts ej förr, än solen i väster sjönk, Då föll af bjarmerskaran den siste, Och seger ägde Fjalar, men mörk han stod Med blottade stålet än i sin hand. 'Än får mitt svärd ej hvila', så hördes nu Den gamles djupa, darrande stämma, 'Halft är mitt verk, af fiender ser jag här Den djärfvaste stå okufvad ännu.
Den ena var grov och skrovlig och liknade Nilenius’ stämma, den andra var Hartman som talade, men de diskuterade ej med varandra, de tycktes stå på var sitt avstånd och tala, var och en för sig själv: Nu skall han snart dö, den stackarn, sade Nilenius, å det är bäst för honom, han kunne allri reda säj, dä va bara slarv
Djärf drabbar med spjutet Gall, Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand, Och blodigt synes mig svärdet, Som höjs af Clesamors arm." Då mörknade Morvens kung, Han slog i vrede sin ungdoms sköld, Han hof sin stämma, och stillhet Han bjöd kring drabbningens rymd. "Hvad", ropte han, "höljs med blygd Morannals hvitnade hjässa? Kränks Af er, o söner, hans ära, Som trotsat skiften och år?
Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma: Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt, ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!
För friköpande av mitt kors till Heliga graven, mitt löfte vid Hova, har jag lagt av silver... Nyss skänkte jag bort tre korkåpor och ett ciborium av elfenben... Jag har inte längre nog för egen hovhållning. Jag har givit långt över mina tillgångar. Över sina tillgångar kan ingen giva, svarade Tyrgils, hela tiden med samma sorgset lugna stämma. Magnus, ett hänryckt hjärta kan du inte skänka.
Hon såg på mig, när hon gick mig förbi, och jag förstod hur lycklig hon kände sig över, att hon kunde följa sin egen önskan. Allt sedan Sven dog och hon icke längre kunnat höra hans klara stämma samman med tonerna från pianot, hade min hustru aldrig velat sjunga de sånger, till vilka han så ofta ensam hade lyssnat.