Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 september 2025
Jag, som var van att se mig sjelf bara som en liten ånga, jag var nu så bastant och ogenomskinlig som en trädbit. Jag kunde ej annat än skratta. Bäst det var kom en stor, förskräckelig karl, det var en menniska och jag blef helt rädd för honom.
»Nå, Gudskelov att man blev av med den», sade Åke ur sitt svenska hjärtas djup. »Opp med fönstret nu, och in med frisk luft, det var själva tusan vad den lille fete kamorristen var rädd för att släppa in sitt fosterlands klimat.» »Folk är likadana vart man kommer», anmärkte Johan lugnt. »Är det inte likadant hemma i Sverige, va?»
Jaså, Andrén tänkte få tillfälle att skryta med att han lurat Dalström att gå ut bakvägen! Knappast. »Jag är inte rädd för Johansson», sade han lugnt. »Men du vet hur vildsint han är, Dalström», sade Andrén. »Och han är dubbelt så stark som du.» Men Dalström log ännu en gång milt överseende och gick ned stora trappan. I porten stod mycket riktigt Johansson.
Ingrid, Ingrid, sade han, allt detta har jag utstått för att taga dig ur klostret. Gläd dig. Jag är lika sund och levande som du. Hon blev icke rädd, men icke heller glad genast utan misstrodde sina egna sinnen. Hon försökte höra, om det icke knäppte och knakade, då han flyttade benen från stegen och reste sig. Och hon forskade tveksamt i hans ögon.
Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande och i högsta grad osnuten barnunge. Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen.
Nej, jag var inte ens mörkrädd som barn. Men jag är rädd för Den Oändlige, mumlade han. Jag kan inte rädda er från honom nu god natt! Hon räckte honom sin behandskade hand och han kände sig plötsligt sårad av hennes köld. Helt lätt tryckte han handen och så försvann hon i porten. Han stod en stund kvar och stirrade på huset. Sedan gick han sakta nedåt Norr.
Abraham vände honom ryggen, grävde. Elsa hackade, hon höll sig tätt intill Abraham. Hon var rädd att grälet skulle utspinnas och sluta med slagsmål som häromdagen. Men det blev varken gräl eller slagsmål. Gusten satte näsan i vädret och söp in luften.
Med ens kände han ej endast, att hon behandlade honom orättvist, utan också att han innerst inne var rädd för henne, att han fruktade henne som man fruktar en högre auktoritet, en far, en målsman. Han försökte förklara för henne, hur det verkligen gått till, hur han gett Smygaren en läxa i gentlemannaskap, han aldrig skulle glömma.
Jag har sett svart och svart och svart omkring mig, så jag råkar i raseri bara jag ser mig själv i en spegel. Och det bästa är, att min hustru själv tyckes börja känna en smula av allt detta. 26 Mars. Jag går bara och väntar att vintern skall försvinna på allvar, så att vi få komma bort härifrån. En apati av högst besynnerlig art behärskar mig, och jag är ibland rädd, att denna vinter knäckt mig.
Nej, låt den brinna. Jag är så rädd. Den må brinna då. Holpainen sköt lampan längre bort på golfvet och sträckte ut sin kropp, färdig att åter fortsätta sin sömn. Det var ändå lycka, att det inte var något värre, tänkte han och drog täcket öfver sig. Mari kröp ihop bakom hans rygg och tryckte sin panna mot mannens skuldra.
Dagens Ord
Andra Tittar