Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 september 2025
Under sin promenad i trädgården får han se en ljus sommarklänning och en liten halmhatt med blå slöja skymta mellan buskarna. Han blev så rädd, att hjärtat begynte bulta, och han gick upp på sitt rum och trodde icke att han vågade gå ut mer den dagen; han beslöt senare på eftermiddagen att raka sig, varefter han påtog en vit halsduk.
Jeg skal ikke kysse det Pigebarn det maa den söde Gud vide! Jeg vilde ikke kysse henne for mange Penge! sa han. Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och de andra gjorde likaså utom Malena, som hängde läpp. Hvad hade hon nu för att hon tvättat och kammat sig midt i veckan och tagit på sig det bästa, hon hade? Tror du jag är rädd för den där smalbenade spetan? sa hon.
Han kunde inte. Han hatade henne. Och han var rädd. Den spänning, han den sista tiden levat under, hade berövat honom all initiativkraft. Han hade handlat på eget bevåg. Och han hade misslyckats. Han hade räddats som genom ett underverk. Han behövde bara gå förbi farbror Ekenströms dörr, för att det ögonblickligen skulle stå klart för honom, hur nära undergången han varit.
Nej, sa han, men han skulle göra det samma afton. Då tänkte jag: Han ska ljuga så länge han lever, men om han dör nu, ljuger han inte mer. Och han förstod, vad jag tänkte. Han blev så rädd, att jag måste hålla honom uppe. Han la huvut här på bröstet och bedyrade att han inte skulle ljuga. Men det var för sent. Du ska tro mig, sa han, det är nödvändigt att vi människor tro varann. Det kan hända.
»Det är allt jag, snälla Asp», sade hon, »ännu för ett par minuter se'n var jag så rädd för er att jag knappt kunde hålla i de här strumpstickorna, men nu...» Hon räckte honom sin hand och förde honom beskyddande och vänligt tillbaka till hans plats med en min, som om hon varit en mor och han hennes barn.
Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig darrande intill honom. Under den förskräckelse, som fattade henne, flög hennes första tanke till föräldrarne. O Gud, mina arma föräldrar! De äro ute. Vad kan icke hända dem! Huru skall jag rädda dem ur faran? Jag måste ut. Jag vill skynda till synagogan. Karmides, följ mig! Jag är icke rädd, när du följer mig. Kom!
Min räkning med livet avslutades sålunda: låt det vara jämnt om jämnt! Om jag har syndat, så har jag sannerligen undergått tillräckligt med straff därför, den saken är då säker! Vara rädd för helvetet?
Ja, är det inte det då? Inte är det för någon annan. Raska på nu! Du träffade honom? Ja, det gjorde jag. Han blef så glad, så. Ska jag städsla dig för nästa år? Jag tror knappt att det lönar sig, vet prosten. Jasåå inte det? Nå, det ena ordet gaf det andra och så Ja, så blef det tal om oss två Och så började du lipa, förstås? Jag är rädd, att jag gjorde det! sa hon och smålog. Nå, han då?
Men nu blef det middagstid; prinsen visste, att det fanns thé uti ett skåp och Sabina fäste nätt sin näsduk framför sig, tände upp eld, kokte thé och bjöd ikring med skorpor ur skåpet. Och fröken Melicerta åt rätt raskt, fast hon var så rädd att hon ej skulle få ned en bit. Men så klarnade vädret, och alla gingo nu hem, och så var den promenaden slut.
Inför henne var han inte rädd för att blotta sig som inför Axel. Han kände att hon förstod honom. Det han sade lät ej längre så dumt. Han kunde ibland fälla yttranden om böcker, som kommo honom att tänka: varför sa jag inte det till Axel? Hon gav flykt åt hans tankar. Om han bara kunde sitta tillsammans med henne varje dag skulle han kanske en gång i tiden kunna bli någonting mera än en Mecenas.
Dagens Ord
Andra Tittar