Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 oktober 2025
Peltonen förblef i samma ställning, talade i början långsamt och liksom ovilligt, men blef småningom allt mer oförbehållsam och liflig. Leena lyssnade. Hon satte sig vid vaggan och betraktade den lillas alltjemt lugna sömn. Hå, hå sade han efter en stunds tystnad, jag var ung då, ung och orolig i blodet.
Peltonen kom tjärig om händerna och svettig i ansigtet från arbetet med båten och skulle ta itu med huggandet af strandparkens gamla, i flera årtionden beundrade björkar, då han erinrade sig att han glömt tåget hemma i stugan.
Den förbannade pojkbytingen som inte gör annat än illa. Jag tål honom inte. Han stjäl jordgubbar och han bryter af blommor i trädgården, spö ska han ha, och du är och förblir en stackare, Peltonen, i din familj! Födelsedag! Joo, det är sött! Peltonen rynkade sin panna i ännu djupare veck.
Men jag är en olycklig varelse, jag har så mycket som tynger på. Peltonen satte sig ånyo, körde hårdt armbågarne i bordet och lutade hufvudet mot sina båda händer. Stackare, nog ska vi hålla ett, om du bara litar dig till mig och talar om alltihop. Och kan du förlåta mig, så... Hon såg med en skygg blick i hans ansigte.
Du tycker väl om skog du, kan jag tro, skogen derborta, der det ekar så vackert då man skjuter... Vill du lyda, eller hur? Skall strandparken fällas, herr patron? frågade Peltonen, alla mastträden? Alla björkarna ned? De stora tvåfamnsbjörkarne, som folket från stan far hit för att se på. Allt ihop? Jag tror, han muckar emot, fähund?
Jag vet att du är ond snyftade hon, mycket ond och att du skulle kunna slå ihjäl mig för alltihop, och det är bäst att du gör det, för det är så uselt det här lifvet, att jag inte orkar lefva det mer nu. Nej, jag orkar inte, för det är så, att jag nu är led vid det. Peltonen började äta.
Fattiga och eländiga äro vi förut, men hederliga trodde jag åtminstone vi fick kallas. Herre Gud, herre Gud, att du skulle göra det, käre Peltonen. Hederlig, hederlig, mumlade mannen det fins heder och heder. Nog är det hederligt att tillsammans med andra landstrykare bedra en sådan stackare som mig, men ... det är väl derför att jag inte kan kallas rigtigt hederlig som du gjort det. Oj oj!
Peltonen såg upp. Länge och fullt blickade de två på hvarandra. Den allvarsamme mannen knäppte ihop sina smutsiga händer, och blickande ut liksom i en fjerran verld, långt förbi den mörka, trånga stugans väggar, utbrast han sakta: Tacka Gud för denna välsignade stund! Jag förlåter allt som menniskor gjort mig, också om de icke skulle förlåta mig!
Nej, det var just olyckan, svarade Peltonen vi skrefvo icke. Vi nekade båda. Hon skulle först sjelf säga oss att hon gjort det frivilligt, sade Carlson, eljes ville han icke försvära sig, för det var inte hans mening att den vägen komma till den onde. Och jag höll med honom. Nu skulle man kunna tro att patron blef ond på oss, men det blef han inte.
Hör hit, Peltonen, skrek patronen med sin höga, gälla stämma, kom hit på en stund, jag har en hel hop att tala med honom om. Han derborta på åkern var patronens faktotum, arbetskarlen Peltonen, på en gång förvaltare, inspektor, trädgårdsmästare, betjent och dräng på Hvitö gård, i tjenst hos den rike enklingen patron Emile Gerôme Uninius, Hvitös nuvarande stränge och föga populäre egare.
Dagens Ord
Andra Tittar