United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hans bäste vän och jaktkamrat, Harry, låg och blödde ur ett otäckt sår i sidan, han hade skjutit sig själv, han rev av honom västen och lindade den kring hans kropp som en gördel under det den döendes stövlar sparkade upp jorden och ljungen runt om och bröstet hävdes.
Jag tror, att det är för att du känner något otäckt fruntimmer, som du vill vara tillsammans med! Hon var så generad över det hon sagt, att hon hade gråten i halsen då hon slutade. Tomas var lugnad. Nej, Greta, du dömer mig orätt, svarade han så allvarsamt som möjligt. Hon såg tvivlande på honom; därefter skildes de och gingo åt var sitt håll. Tomas tog vägen genom Berzelii park.
Då var klockan omkring fem, det fanns helt få gäster därinne. Han satt i en mörk vrå och beundrade lokalens förgyllda pelare och otäckt dammiga palmer, rummets fulhet stötte honom ej mer, han tyckte han haft behov av ett ännu vederstyggligare för att känna sig hemma.
Boken låg uppslagen vid 1 Mose bok, och på min fråga, vad hon läst, pekade hon blott på ett par rader, vilka jag ännu tycker mig kunna läsa nederst på en sida. Och jag läste orden: Förbannad vare jorden för din skull ... Med smärta skall du föda dina barn. »Är det inte otäckt?» sade hon. »Jag minns inte, om jag fött med smärta. Jag har aldrig tänkt därpå.»
En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp med gälla, pipande snyftningar. Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande jämmerlåt kan vara smittsam.
Det är för underligt, det är riktigt otäckt att tänka på, hur föga det finns af verklig tillgifvenhet och aktning i den känsla jag hyser för honom. Jag känner den eggelse, som man erfar vid ett schackparti, jag känner en hungrig nyfikenhets hela lockelse, när jag frågar: hur känns det att älska och vara älskad? Jag känner äfven mer: en förfinad hunger efter smekningar.
»Det var otäckt», upprepade han blott ännu en gång, tomt och själlöst. Så gled han ut om dörren. Hon hörde hans steg i tamburen, aflägsnande sig nedför trappan utanför på gatan... tills de dogo bort och tystnaden slöt sig som hafvet öfver en varelse, som går till botten. Det låg ett hårdt uttryck öfver hennes drag och den starka figuren såg segare ut i sin hållning än vanligt.
I morgon afton klockan fem på kaffe?... Nej! en så märkvärdig ringapparat, en knapp att trycka på, så glänsande som guld, och infattad i polerad pärlemor eller någonting annat dyrbart! Hon tordes icke. Nej, hon tordes icke ringa på den. Hjärtat slog våldsamt, hon kände hur blodet steg henne åt kinderna och visste att nu fick hennes ansikte den gredelina färg, som missklädde henne så otäckt.
Slutligen uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som skulle föreställa en husförestånderska eller trotjänarinna, som spände ögonen alldeles otäckt i Evangelina, fräste och småspottade men till slut kom in med kaffe och smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök», fastän det inte var konjak eller ens rom utan endast »finkelura». Nå, de åto och drucko.
Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå. Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.