Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 september 2025
Då knuffade han undan de andra, beredde sig plats på bergsplatån midt framför balkongen der herrskapet satt, och uppträdde med solodanser och monologer. Han framträdde i sin kostym af skjorta och byxor, båda af oblekt linne. Skjortan var öppen i bröstet, och den ludna barmen syntes igenom.
Från den bröt han bort det som han icke behöfde och skulle nu ersätta hjulet med en rund glasskifva. Han hittade ett innanfönster. Med en qvartsflisa skar han ut rutan. Men nu skulle den bli rund och få ett hål midt i. Med ett nyckelax satt han och bröt ut flisa efter flisa, ibland icke större än ett sandkorn; detta tog många dagar. Rutan blef rund. Men hur skulle han få hål? Hål i en glasruta.
Ursinnig af vrede tog hon en af de lampor, som bildade ramp, och slungade den ned i hopen, i mening att träffa honom med löken. Men den föll midt ibland åhörarne, den brinnande fotogenoljan flöt ned på golfvet, lemnade en låga på bordet och åstadkom stor oreda. Man skrek, svor, sprang, slog omkring sig och försökte släcka.
Under det deras kamrater lurade i gathörnen, togo två af dem, som voro till fots, den döda kroppen, svängde honom två, tre gånger med kraft och kastade honom midt i Tibern. I samma ögonblick, som liket slog i vattnet, gjorde den, som var till häst, en fråga, hvilken de två andra besvarade med: "Ja, min herre". Då vände sig den ridande åter till Tibern och såg någonting svart, som flöt på vattnet.
Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men inte alls ondskefull uppsyn. "Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?" Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små, om benen. "De är ingen, som släppt oss.
Mins ni i fjol, då den okände Ivar Mörcke plötsligt, som fallen från himmeln, stod midt ibland oss, lik en diktens furste, klädd i guldstickad purpur, gnistrande af ädelstenar, och förkunnade lifslustens evangelium. Icke vände vi honom väl ryggen, vi unge, af ängslan att denne diktens ljusbringare och förnyare skulle förstöra vårt kära gråväder med sitt snille?
»Snällt?» upprepade han med en axelryckning och i föraktlig ton. »Jag kom att gå här förbi och jag var trött.» Han slog sig ner midt emot henne vid fönstret och betraktade med ett slags slött intresse det arbete, hon hade för händer. »Det är underligt att se dig med de der pinnarne i hand», sade han. »Så-å. Tycker du det?» »Ja.
Föräldrarna stodo vid fönstret, och jag såg tårar i deras ögon, när de betraktade de julljus, som brunno i våningen midt emot. Då hördes i fjärran kyrkklockornas högtidliga klang. De blinda barnen lyssnade ifrigt, deras öron uppfångade ljudet långt före föräldrarnas.
Dock jo, det fans ju nog några hedervärda fruar, som förfärades öfver det oerhörda lättsinnet hos en mor, en enka med sju barn, som midt under sina allvarliga lifsförhållanden kunde sätta sig ner och skrifva teaterstycken.
Ångbåten Albert Ehrensvärd gled fram genom den bohuslänska skärgården, på väg mot norr en vacker julidag. Som en pelare af svart ull stod röken ur skorstenen; men vinden tog den snart omhand, hvirflade den rundt och kastade den ner mot soltältet öfver akterdäck, derifrån den långsamt flöt ut i en skystrimma, som lägrade sig midt i luftens klarhet.
Dagens Ord
Andra Tittar