United States or Bhutan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare. Ante och Maglena stodo kvar på stenen. De började skrika, ropa och försöka med kåkande själfva, så upplifvade blefvo de af de granna ljuden, som gåfvo eko i skogen i klingande, rullande toner. Men när folkröster hördes ända invid dem blef Maglena åter så svårt blyg. Hon kröp ner på stenen bakom Ante.
Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon icke övergiva den, huru osannolik den var. Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne. Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig skepnad, höljd i en mörk mantel.
Han ville som vanligt söka upp den kristallklara "kallkälla", som han visste fanns i närheten. När han, tyst gående fram i mjuka mossan närmade sig källan tyckte han sig höra ljud som af snyftande gråt. Ängsligt deltagande ville han skynda i den riktning hvarifrån de sorgliga ljuden nådde honom. Han gick några steg fram. Men stannade förundrad och villrådig.
Samuli stod och lyssnade, midt i vägen, med ena foten i en drifva och den andra på sjelfva gatan. Han hörde de olika ljuden och visste icke hvar han befann sig. Hon hade erbjudit sig och han hade vägrat. Hon! Den, som han väntat på i lika många år som Jakob hade väntat på Rachel. Han och hon! Var det henne han satte så högt värde på? Henne?
Och så började han med att placera den ena i betjäntens kammare, utan att denne märkte någonting. Själv satt han i sitt rum och avlyssnade ljuden från betjäntens rum. Inte ett ljud förnams. Omöjligt, tänkte Wolfgang, han fick ju lov att taga en god vän på besök i afton. De kunna väl ej sitta tysta som träpinnar. För säkerhets skull kallade han sin betjänt till sig genom en ringning.
»Jag tror, emedan det är orimligt» ett uttryck, som tillskrives kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form återfinnes i hans skrifter. Från nordöstra delen av staden började klockorna ringa i en kristen kyrka. Luften, ren och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande ljuden vida över nejden.
När i morgonlugnet öfver fjärden Första gångens ringning ljöd och klangen Hann hans öra, var den dof och mattad, Och han fann sig långt från kyrkan, längre, Än när först han lade ut från hemmet. Och det ringdes andra, tredje gången, Och från fjärran än blott kommo ljuden. Och mot höjden hof den gamle ögat, Såg mot gråa skyn som med en fråga, Utan kraft och råd och hopp och bana.
Men greven lutade sig över bordet fram mot länsman. Och plötsligt förvandlades hans ansikte. De tjocka, svarta brynen sköto upp i snedlinjer över pannan ända till hårfästet. Kinderna blevo gropar under de utskjutande kindknotorna. Munnen snörptes ihop till en mörk, röd oval, i vilken framtänderna glänste, långa, breda, vita. Och när han talade, spottade han fram ljuden som en katt.
De båda skuggorna famnade hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke förmådde rycka solen från himlen för att fördriva den sista. Detta var mitt fel och min illusion. Ty med seende ögon såg jag icke. Med hörande öron hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan, hörde blott ljuden av min egen dröms starka livslängtan.
Och min harpa tjänar till sorgelåt, och min flöjt till klagoljud.» Så Job! Och Jeremia uttrycker i två ord hela min avgrundsdjupa bedrövelse: »Jag har glömt bort vad lycka var!» I denna sinnesförfattning får jag under en trög eftermiddag, då jag sitter böjd över mitt arbete, höra ljuden från ett piano bakom lövverket i dalen under mitt fönster.