United States or Lesotho ? Vote for the TOP Country of the Week !
Frun som bjöd honom en half million lire, om han ville skiljas vid sin hustru och gifta sig med henne det vill säga, sedan hon då också skilt sig från sin make. Han frågade, om jag trodde, han ljög? Visst icke! Jag känner ju själf denna makt, som lik en trolldom omsnärjde mig, strax han närmade sig. Nej.
Johan blir stum af häpnad. Jaså, du far med lögn. Han var svarslös. Men han var så viss på att han bedt modern om lof, så mycket mer som intet afslag var att befara. Han hade så fast beslutat att göra det, men biomständigheter hade gått emellan, han hade glömt det och han ville dö på att han icke ljög.
Men Hopp-Sara bara skrattade, fräste och svor, och sade rent ut att hon var för gammal. Det gör ingenting, grymtade Nilenius, för det går så fort! Gumman berättade det för mig, och jag tror inte hon ljög. Varför han någonsin kunnat ställa sig in hos Davids far vet jag ej, jag var ej då på denna trakt. Vid den tiden då brodern begravdes var emellertid Nilenius aldrig med sin fot inom Ramms stuga.
Han funderade på att lägga sig, han var ganska säker på nu att Ziri inte menat riktigt allvar. Och medan han rumlade omkring i rummet kom han att titta på bordet. Där låg ett brev, het om kinderna röck han det till sig och bröt det och läste: Älskade! Jag ljög, men det var mot min vilja, jag har inte någon ro förrän jag får säga detta.
Rogers svar ger oss tanken i Donnays komedi om Den frigjorda . Jag hade kunnat komma öfver ditt felsteg, säger han. Men du ljög för mig i de stunder vi nådde hvarandra närmast; du spelade komedi för mig i ögonblick som voro för heliga att vanhelgas genom lögner.
Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han ljög, om det också var sant vad han sade. Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den.
Du inbillar dig, sade Hanna tvärt, men kände i detsamma, att hon ljög och blygdes. Nej, du inbillar dig icke , Bella, rättade hon sig. Jag är verkligen förändrad, jag kan icke vara mot dig som förr. Bella såg på henne med stora ögon. Icke vara som förr mot mig? upprepade hon och kände tårarne porla upp i halsen. Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna, har du ledsnat?
Han hade gått några steg från stället, som färgades av Sorgbarns blod, då han stannade och sade till sig själv: Fader! Vilken lögn! Han gick åter några steg men stannade och upprepade: Fader! Vilken oförlåtlig, grym, förfärlig lögn! Jag skall återvända och ropa i hans öra: Du ljög! Jag är icke din fader... jag skall ropa: Förbannad vare du för denna lögn!
Men vad har hänt med dig du se ju ut som du skulle få fläcktyfus? Jag har varit litet klen, ljög David fräckt. Hartman tog, förvånad över hans förändrade, brutala sätt, upp hundra kronor och lade i hans hand. Gå och ät och drick ett glas öl! rådde han. Jag skulle gå med dig, men förargligt nog är jag upptagen just nu. Tack. Det gör ingenting. Jag kommer snart till dig.
Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig.