Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 september 2025
»Moster Beate» var för dem båda personifikationen af all kälkborgerlighet. Men William grundade ständigt på hvad orsaken kunde vara till hennes kyla. »Har du aldrig känt något begär efter mig som man?» frågade han en gång. »Nej.» Han var öfvertygad om att hon ljög.
Där sutto vi och därinne låg far, som snart skulle dö. Min älskade talade ofta så högt, att hans röst mycket väl kunde väcka far, och att tysta honom tjänade inte mycket till på grund av hans livliga temperament. Men mer än rädslan plågade mig skammen. Jag ljög för far, bedrog honom. Mitt hjärta pinades.
Var har du varit? Tyst, far! sa' Ån. Vem har givit dig eken? Tyst, far, när jag talar vid mor! Skäms du inte, pojke! Du har stulit mitt virke. Det ljög du, Björn! Björn slog Ån på kinden. Det gick något sönder, sa' Ån och tog sig på huvet. Björn blev än vredare och slog stolen mot golvet, så att han föll i spillror. Kan du laga den? sa' Ån.
Hon tänkte på mycket: på faderns vrede, kvinnornas hån, men mest på Assims moders ord, då hon sade, att hon bräddat den blonde ynglingens bägare med en giftdryck. Hon ljög, ja, hon ljög, sade Singoalla till sig själv, ty hon ville förjaga denna hemska tanke. Då väcktes hon ur sitt sorgliga grubbel av smygande steg.
Han hostade nervöst och stack omedvetet alla venstra handens naglar på en gång i munnen, hoppade upp ifrån stolen, satte sig igen och rättade förläget på sin krage, generad öfver sin brist på sjelfbeherskning. Herre Gud! Söta vän. Bevare oss Gud! kära lilla ... det är väl inte ditt allvar? Det är deras allvar ... jag skämtar inte ... ser jag ut, som om jag ljög, tycker du?
Han övertalade henne, han ljög för henne, viskade att han tyckte om henne, och hon rodnade och lät honom hållas. De kom in i ett tarvligt möblerat rum två trappor upp, en hålögd kvinna med gult ansikte, troligen värdinnan, tycktes vilja äta upp dem med ögonen när de gick in men hon drog sig tillbaka i köksdörren och slog igen den med en skräll.
Och i detta ögonblick talade han sanning. Greta var så långt borta. Alla, allting var så långt borta, allt utom hennes mun, de fylliga, litet fuktiga läpparna. Nej, han ljög inte. Han kände det nu, när han kysste henne. Detta var inte något bedrägeri. Tror du mig inte? frågade han. Jo, visst tror jag dig. Varför skulle jag inte göra det. Du är bara så dum och barnslig ibland.
Han lade frågorna oskyldigt, trevade och kände efter. Och Johnsson lät sig behandlas. Han såg nog, att Aposteln smusslade med blyertspennan under rocken. Men vad gjorde det honom? Hälften ljög han, hälften var sanning, och alltsamman var han beredd att med ed förneka inför domstol. Där vägen kröker in i skogen, stannade Johnsson.
Men ordets makt över tanken är stor och man ljuger bra i den retoriska stilen. Och han ljög! Gud vad han ljög! Därpå skreds till prisutdelningen. Det var en hund att vara lärd, anmärkte den resande pappan och torkade svettpärlorna från sin arma panna, som hållit på att explodera under ansträngningar att fatta.
Hon lyfte upp sitt allvarliga, förgråtna ansigte med de mörka ringarna kring ögonen. Långsamt slöt hon ögonlocken och öppnade dem så igen och såg länge och sorgset på honom. Ser jag ut som om jag ljög? Hon sade det snyftande, men med undertryckt rörelse. Af tonen i hennes röst kunde man ej veta, hur mycket hon lidit. Atte kände sitt hjerta krympa ihop.
Dagens Ord
Andra Tittar