Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 oktober 2025
Hans kamp som en facklas var Mot nattens stormar. För Hjalmars slag Han sjönk, och evigt för sången Var kallnad ynglingens barm. Den tredje var Clesamor, Till år den yngste, men tidigt sedd Bland män af Morven på dödars Af järn omblixtrade fält. Han kämpade vredens kamp, Hans blickar sprutade flammors hot, På blod af bleknade bröder Sitt svärd han förde till hämnd.
Jag föreslog nämligen en dag min hustru, att vi skulle göra resan till västerhavet runt om hela den svenska kusten, och jag gjorde detta därför, att jag ville besegra henne. Jag kände på mig, att mellan oss utkämpades i tysthet en kamp, ur vilken jag icke ville gå som den besegrade.
Och Drufva, han såg med förundran uppå, Fast långt ifrån: "Ett mästerstycke jag kalla må Slikt, lärospån. Vinns sådan ära med första språng, Hvad hinner han ej, om hans tid blir lång? Gud skydde den ädle gossen, Han för arméer en gång." Men dagen slöts, och dess kamp bröts af, Då kom Schwerin; Han stått mot svallet af stridens haf, Fast späd och fin.
En dagakarl har trälat ut, En bördans man har här till slut Den från sin skuldra tagit; I världen finns en like ej, Som dragit, hvad han dragit. Och vill du veta, hvad det var, Som han i döden tålig bar? Det var vår kamp och fruktan, Vår brist, vår skuld, vår synd och död Och all Guds hämnd och tuktan.
En dag, under det han var i kondition på landet, reste han in till staden för att derifrån fara ut och helsa på Fritz. När han kom till stan for han icke ut, utan blef liggande på en säng hemma hos föräldrarne, under många timmars kamp om huruvida han skulle fara eller ej. Han visste att vännen väntade honom, längtade sjelf få träffa honom, men reste ej.
Faktum är, att vi i Bourgets roman ha denna köttets och andens motsats och kamp.
För syndare med ängsladt bröst, Betungade, som lida, För dem, som ingen hjälp och tröst Af världen mer förbida, För dem göt du din blod så ren, Bland dem, o Jesu, är jag en, Därpå min tröst jag bygger. Min Frälsare, ditt kors du bar Också för synder mina: Förgät ej den, dig kostat har Så mycken kamp och pina! Ack, ofta fadershjärtat här Ju sorgebarnet närmast är, Förskjuts, men sökes åter.
Ej är det mig tungt, ej känns det mig svårt Att skiljas från detta elände; Om Gud ej af kärlek pröfvat mig hårdt, Kanske jag det bittrare kände. Och har jag väl lidit allena? Är jorden ej full af jämmer och tvång? Ack, ängslan och kamp de drabba en gång, Om fort eller sent, Den andra såväl som den ena. Ej var jag den första, som korset här bar, Och blifver ej heller den siste; Jag, syndare!
Mera förhoppningsfull än någonsin drömmer jag om en framtid, där vårt döda barn skall vara ett starkare föreningsband, än om han hade levat, och jag minns med tårar i ögonen de ord, hon själv en gång lärt mig: Att åldras tillsammans. Det var ingenting mindre än en kamp med döden jag hade börjat, och den tid, som följde, blev en ständig växling mellan den mörkaste förtvivlan och det ljusaste hopp.
Han såg den förfärliga ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att hinna med sitt ljus till tapeten.
Dagens Ord
Andra Tittar