Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 oktober 2025
En Spegelian är i detta fall Ingelman, som skrifver: " Öfver jorden himlen hänger, Lik en bister örn, som ser På det rädda rofvet ner Och uti snärjande kretsar sig svänger ." Han tyckes nämligen antaga, att örnen lefde af jordiskt rof, hvilket han troligen skall hafva svårt att bevisa.
Blefve anden friad genom döden Och ren från hvarje jordiskt minnes smitta, En suck, en enda klagan skulle då Ej mera flyga öfver mina läppar. Nej, blomsterkransa skulle jag min panna, Till fjällets spetsar ett triumftåg göra, Och under glädjesånger ville jag Mig segrande i djupets kaos störta; Men nu, hvad vore dödens frukt? Ett lif Blott mera mäktigt att sitt kval begripa.
Ja, led oss i din sanning, Gud, Gif kraft att följa dina bud, Var med oss i allt verk och råd Och lär oss fly till Jesu nåd! Då må hvad jordiskt är förgå, Vårt rätta lif i dig vi få. N:o 275. Emot dryckenskap. Ack, mänskan är ett härligt verk Af Guds, den Högstes, händer; I minsta lem hans vishet märk, Hur allt till gagn dig länder!
Bäst är att ingenting jordiskt älska, sade patern, då förskräcker icke dödens port. Jag har sett pesten helt nära, fortfor riddaren. Jag har i de sydländska städerna vandrat bland likhögar, burit sjuka på min rygg, känt deras andedräkt blandas med min, och dock lever jag än.
Idealet är honom så nära, men ändå ofattligt; han möter verklighetens kalla bölja, när han vill kyssa och famna det. Han finner det icke, förrän den himmelska trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen. Då äger han det hos Gud. Han är borta hos honom och dryaderna, som samla sig att klaga kring den döde, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av hans återvunna oskuld.
Men i tiden lever Gud endast i rena människohjärtan, och varje sådant, som öppnar sig för honom, är en förstärkning åt hans makt i tiden. Vill du bära din sten till denna byggnad? Det är icke lätt, ty det kräver mer än mannastyrka, mer än mannamod; det kräver försakelse av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets ros åt Gud och hava livets törne för dig själv? Mer kan jag nu icke säga.
De hvila ej, de vaka gladt, Så dag som natt, Att här sig skatter göra: De sätta all förmåga ut, Att få till slut Ett jordiskt välstånd äga, Och för en lön, som flyktig är, Som rost förtär, De inga mödor väga. Ack, att de i sin sak sig te Långt visare Än bland Guds barn så mången, Som, fast hans nådetid är kort, Den slösar bort, I sömn och tröghet fången.
En tid, en tid det räcker så: Då bli hvarannan like Den, här till andras bröd måst gå, Och den omätligt rike; Hvad olikt varit har förut, Det jämnas allt i grafven; Där klädes purpurn af till slut, Där fälls ock tiggarstafven. Hvem har, när slut är jordiskt väl, När världslig ära ramlat, Hvem har då skatter åt sin själ För evigheten samlat?
Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje jordisk bild utplånats i fantasien, ty känslan är ju såsom själens öra, och fantasien som hennes öga, varmed hon förnimmer det gudomliga. Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar känslan med majestätet av tusenårig helgd och griper fantasien med sin enslighet och den höga symboliken i sin natur?
Dock mer, ja, utan likhet mer, Än jordiskt sinne känner, Än öra hör, än öga ser, Förnimma här Guds vänner; Med andans syn Guds helga råd, Hans löften och hans lagar, Hans kärlek, vishet, makt och nåd De skåda alla dagar. O jämmer, att så mycket godt Så många här förspilla, Som framgent gå den väg, de gått, I lustar, rus och villa! Hvad söka de, hvad vinna de Uti sin syndayra?
Dagens Ord
Andra Tittar