Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 september 2025
Den likheten hade de ännu med Ingrid Ulva. Deras ögon runno i den stickande röken, pannguldet glimmade, och ögonvitorna och det snabba leendet blänkte ännu vitare i de sotiga ansiktena. Småningom föll sotet som en mörk snö också över dyrbarheterna på bordet. Men nu blev fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset fyllde salen och alla hjärtan.
Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på munnen för mig själf och tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han så där fundersam och tyst. Och så en dag säger han: Hvad tyckte mor om henne? Hvilken? sa jag så oskyldigt. Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor! Du menar Ingrid Bengtsson? Hvem skulle jag annars mena? Bra.
Men sitt du vackert kvar på hisken! Nu skall du bli i släkt med de oansenliga Algotssönerna. Din dotter är ju kanske inte längre så ung och skön, men jag är trött på allt ditt lösläte. Och nu skall du dela med oss. För pto och hopp, mitt trespann! I natt rövar jag Ingrid Svantepolksdotter åt min broder!
Men det var för trångt att vända. För att göra ett slut på pinan och åter få luft i bröstet tog han ut steget. Han kom då ut i en ganska hög kammare, där Ingrid Ulvas larmande småpigor, sotiga och barfota, höllo på att koka vid spisen i hörnet.
Ack, hur ljuv och stor är inte kärleken! Vore min botgörartröja inte oren, skulle jag gärna trycka dig till bröstet. Vet du, varför jag så ofta gör bot? Det är, när jag märker, att jag någon tid har tänkt alltför litet på den kvinna, för vars skull jag i min ungdom red på äventyr. Har du talat med Ingrid? vågade Folke kasta fram och bleknade över sitt mod. Ja, min son.
Häpen och förbryllad stannade Ingrid i ladugårdsdörren och såg efter den bortgående. Sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan, men då han hunnit ett litet stycke därifrån, kunde han ej avhålla sig från att kasta ännu en sista blick på sitt kära barndomshem och därmed taga ett tyst farväl av alla de föremål, vid vilka hans ljuvaste minnen voro förbundna.
Hon drog nyckelknippan från portväkterskans arm och pekade åt honom, att han skulle gå framför henne genom det mörka portvalvet, ty hon var ännu icke säker på sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men när porten gled upp och hon såg så många hästar och män, blev hon åter den modiga Ingrid Svantepolksdotter.
Särskilt var det en bland kvinnorna, som alla försökte att få se en skymt av. Var hon icke redan ett helgon, så tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon åtminstone var nära att bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid från Skenninge, som höll på att grunda ett kloster och bereda sig för en pilgrimsfärd ända till Den heliga graven.
Det blev noga låst efter dem, och portväkterskan trädde nyckelringen på armen. När Ingrid kom ned alldeles förgråten, hade hon med sig en mycket gammal nunna, som åtnjöt abbedissans fulla förtroende. De satte de båda ljusen på sidorna om stegen och knäböjde. Ingrid ville lyfta på höljet, men den gamla nunnan sade till henne: Ingrid, abbedissan förbjöd dig att röra vid honom eller se på honom.
Varför tar du bössan med dig? frågade Kerstin och såg på Sven. Å, svarade Sven, och vände sig hastigt om, låtsande undersöka låset på bössan, å, det föll mig in, att det kunde vara roligt att skjuta en fågel, om jag får se någon sådan på vägen. Farväl nu. Och Sven gick. Hans väg förde honom förbi den lilla ladugårdsbyggningen, och han steg in där för att träffa Ingrid.
Dagens Ord
Andra Tittar