Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !

Uppdaterad: 23 september 2025


Den likheten hade de ännu med Ingrid Ulva. Deras ögon runno i den stickande röken, pannguldet glimmade, och ögonvitorna och det snabba leendet blänkte ännu vitare i de sotiga ansiktena. Småningom föll sotet som en mörk snö också över dyrbarheterna bordet. Men nu blev fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset fyllde salen och alla hjärtan.

Jag låtsade ju inte om något, men jag drog munnen för mig själf och tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han där fundersam och tyst. Och en dag säger han: Hvad tyckte mor om henne? Hvilken? sa jag oskyldigt. Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor! Du menar Ingrid Bengtsson? Hvem skulle jag annars mena? Bra.

Men sitt du vackert kvar hisken! Nu skall du bli i släkt med de oansenliga Algotssönerna. Din dotter är ju kanske inte längre ung och skön, men jag är trött allt ditt lösläte. Och nu skall du dela med oss. För pto och hopp, mitt trespann! I natt rövar jag Ingrid Svantepolksdotter åt min broder!

Men det var för trångt att vända. För att göra ett slut pinan och åter luft i bröstet tog han ut steget. Han kom ut i en ganska hög kammare, där Ingrid Ulvas larmande småpigor, sotiga och barfota, höllo att koka vid spisen i hörnet.

Ack, hur ljuv och stor är inte kärleken! Vore min botgörartröja inte oren, skulle jag gärna trycka dig till bröstet. Vet du, varför jag ofta gör bot? Det är, när jag märker, att jag någon tid har tänkt alltför litet den kvinna, för vars skull jag i min ungdom red äventyr. Har du talat med Ingrid? vågade Folke kasta fram och bleknade över sitt mod. Ja, min son.

Häpen och förbryllad stannade Ingrid i ladugårdsdörren och såg efter den bortgående. Sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan, men han hunnit ett litet stycke därifrån, kunde han ej avhålla sig från att kasta ännu en sista blick sitt kära barndomshem och därmed taga ett tyst farväl av alla de föremål, vid vilka hans ljuvaste minnen voro förbundna.

Hon drog nyckelknippan från portväkterskans arm och pekade åt honom, att han skulle framför henne genom det mörka portvalvet, ty hon var ännu icke säker sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men när porten gled upp och hon såg många hästar och män, blev hon åter den modiga Ingrid Svantepolksdotter.

Särskilt var det en bland kvinnorna, som alla försökte att se en skymt av. Var hon icke redan ett helgon, tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon åtminstone var nära att bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid från Skenninge, som höll att grunda ett kloster och bereda sig för en pilgrimsfärd ända till Den heliga graven.

Det blev noga låst efter dem, och portväkterskan trädde nyckelringen armen. När Ingrid kom ned alldeles förgråten, hade hon med sig en mycket gammal nunna, som åtnjöt abbedissans fulla förtroende. De satte de båda ljusen sidorna om stegen och knäböjde. Ingrid ville lyfta höljet, men den gamla nunnan sade till henne: Ingrid, abbedissan förbjöd dig att röra vid honom eller se honom.

Varför tar du bössan med dig? frågade Kerstin och såg Sven. Å, svarade Sven, och vände sig hastigt om, låtsande undersöka låset bössan, å, det föll mig in, att det kunde vara roligt att skjuta en fågel, om jag får se någon sådan vägen. Farväl nu. Och Sven gick. Hans väg förde honom förbi den lilla ladugårdsbyggningen, och han steg in där för att träffa Ingrid.

Dagens Ord

önskades

Andra Tittar