Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 september 2025
"Men tror du hon ät sån't där skräp", återtog han när Månke kom tillbaka med Gullspira, som fick "löfte" om gräshögen, och befriad från tråljen började nafsa i sig ur den. "Gullspira tar tillgoa me hva' hon får", försäkrade Månke. "En så'n get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talförhet, som utmärkte honom när det gällde Gullspira och han, som nu, var utom "taghåll" för Ante.
Kolsvart och förfärligt smutsigt var det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.
"Jaså hon är så märkvärdig?" "Gullspira! Jaa nog är hon de! Hon har vett som tolf. Månke stod tyst och grundade öfver Gullspiras vidare förträffligheter. Han fortfor: "Om hon si att vi är trött och hungrig så kom hon till oss och säg, mää , säg hon "ta tå inäj", mena hon, och när vi hadde småstinterna så kunde hon säga åt Anna-Lisa så där, mångande gånger på dan."
Han satt kvar på kälken med uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes utläggning af de faror de undgått. Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt slöhetstillstånd. "Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."
Månke skulle ha tänkt att hon skrattade "he, he, he" för att lifva upp dem. Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti händerna. Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod.
Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där inne i stugan. Ante klef i snö till armarna.
Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande.
Alla tre barnen följdes åt till lidret med Gullspira, som de helt lätt bundo där invid en spånhög, där hon kunde få liggplats tills de, som vanligt kunde få in henne i en ladugård. Det var bara en af dem, som annars brukade vara upptagen med Gullspira. Men i dag, här, var det som om de icke vågade vara åtskills en enda minut.
Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat har åt småen, så jag tog Gullspira med oss." "Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram.
Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in. "Hva ä' de?" "Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en gång." "Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här vid elden." Han stod belåten och värmde sig. Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke.
Dagens Ord
Andra Tittar