Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 september 2025
Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med eldgnistorna. Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i halmen och lägga sig till ro för natten. Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för maten.
Denna gång ämnade de låta Per-Erik stanna hos Gullspira. Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och hade små laddar på fötterna.
"Nu stanna jag här ve dörrn tills hon ber mej stiga fram och sitta." Maglena lyfte på en tung, tät gren, gick innanför den och blef stående, skälmaktigt tittande på geten. Månke följde och iakttog också han samma hänsyn som när man kommer in till folk. "M-ä-ä-ä" sade Gullspira, "ni ska vara välkommen och sitta ner."
Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen. "Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla." De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande och smekande henne så som de väl aldrig smekt mor eller hvarandra. "Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan." Maglena drog getens smala nos emot sin tunna kind.
Dessutom, inte kunde barnstackarna dra en besvärlig get med hela vägen, tyckte han, så han frågade dem om de skulle ha lust att släppa geten och lämna den till honom. Han skulle nog skaffa pengar för den; nu, när han börjat arbeta skulle det inte bli svårt. Men var det likt till det, att de ville släppa Gullspira.
"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, när han stötte på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade. "Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver. Var så go, Gullspira!" Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf.
Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram i halkan. "Vi få mäst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du ränn ju åt alla håll och blir rakt slut för oss." "Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där." "Hon står nog ändå.
Hon förmådde inte se in tillbaka i den granna, fina stugan, där hon då ändtligen känt att hon haft ett hem, det första se'n de lämnade lill'gråstugan. Gullspira gaf sig efter förstås, tätt i hälarna på de aftågande, som en hund. "Ta katta Månke", sade Ante tvär i rösten. "Dom ämna nog ondt åt henne å så väl som åt oss." Han gick tungsam och bitter i sinnet och drog kälken.
Hade en nånsin hört att man på vintertid drog getter med när man gaf sig ut på . Han höll på att säga "tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll honom tillbaka. "Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort heller?" "Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon mjölka så bra.
Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på kammen, stod kvar som förstelnad. Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo mindre och mindre. De försvunno bakom en brädstapel utan att någon af dem vände sig om, hvilken handling ju för geten skulle falla sig tämligen svår med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke.
Dagens Ord
Andra Tittar