Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 september 2025
Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg och öfvergifvenbet. Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang fram till Märta-Greta.
"Du kan tänka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann högmjölkande get, som jägmästaren köpt åt honom nerifrån Småland, där de ännu ha präktiga getter." "Å hon få heta Gullspira, så sant som jag här står", skrek Maglena alldeles utom sig af förtjusning.
"Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med trålj om nosen." "Int ha hon en för jämnan häller", småsnyftade Mag- lena. "Hon gå fri inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna." "Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara i går?"
Åh du kan inte tänka dig!" "Och lagård och kor och getter å?" Frun såg häpen ut. Hon hade aldrig hört talas om sådant i dockskåp. "Vi ha riktiga hästar i stället, ser du liten vän, och du skall få åka ut med oss i vagn." "Har ni en get å, som är som Gullspira", frågade Maglena med ganska ängslig och jämmerlig stämma. "En get, nej det ha vi inte.
Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa, kammat hennes skägg.
Gullspira sade, att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan att veta hvarför. Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där.
"Hon får väl vara gammelfolk hos oss", sade Maglena brådskande, när Gullspira, som kände sig fullt hemmastadd, utan den minsta tvekan eller tanke om hvad som passade eller icke klef opp och lade sig på fållen. "Ja och då måtte vi vara bra emot 'na riktigt", ifrade Ante. "Jag ska gå ut och söka ungbjörkkvistar och spädt tallris åt 'na!
Brädlappar voro kastade öfver isen, som i uppsmält snösörja flöt öfver kärnisen invid stranden. Men Ante stannade. De hade kommit till en behändig allund med småenar, och Gullspira skulle ha sig ett dagsmål. Här var orimligt tryggt och undangömdt ner under branta nipan. Så här kunde Ante få tala ut om farligheterna han hjälpt dem ifrån.
Vore så väl, att vi kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha de lika bra som kungen." Ante, som talade, såg med allvarsam blick på syskonen. "Si ni, de är en sak, att mor fans där och dödde där, och aldrig får vi igen så'n stuga." Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i skogen.
"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg. Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och uttröttade på den ändlösa vandringen.
Dagens Ord
Andra Tittar