Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 maj 2025
Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt. I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till eder. Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.
Skogens blomma, markens fägnad, Som på grenen har din boning Och på kvisten har din gunga, Gnaga trädet, bit på kotten, Medan jag min båge spänner Och iordningställer pilen. Nu mig göres lust i hågen, I mitt hufvud bor en tanke, Lust jag har att börja runor, Laga mig tillreds att sjunga.
Den gamle prosten som stod med ryggen vänd mot Ada förstod ingenting av alltsammans. Han blev så gripen av församlingens underliga beteende att han sjönk ned på sina knän och läste en bön för dem som i sjönöd äro. Men Ada flög vidare. En dag såg man henne sitta på en gren i en tall. Man samlade sig nedanför och lockade på henne, men hon svarade icke. Hon satt bara stilla och gungade på grenen.
Uti den tyska »Verein zur Wahrung der Interessen der Chemischen Industrie Deutschlands» gjorde sekreteraren uti sin årsberättelse för 1906 bl.a. följande uttalande: »Äfven den yngsta grenen, konstsilkefabrikationen, har under det gångna året vidare utvecklat sig och lofvar att, sedan de ännu befintliga tekniska svårigheterna blifvit öfvervunna, bli en gifvande källa för vårt nationalvälstånd».
De skrattade åt vårfåglar, som vågat sig opp i snömarken så tidigt. Tydligen bade de glömt att det nu för tiden brukade bli hårdår med vinter tills solen gick högt på himmeln om dagarna. "Ke-ke-ke-ke. De skulle trilla från grenen hvarenda en, ihjälhungrade, ihjälfrusna". Och de skrattade åt människobarn, som tagit bo i skogen. För öfrigt kände de väl igen Frostmofjälls-barnen.
Du är den siste grenen af vår ätt. Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt. Du smyger bort. JOHAN FLEMING. Nej aldrig, Olof, aldrig! OLOF KLAESSON. Du måste. Mins vårt namn! JOHAN FLEMING. Lef du för det! FÅNGVAKTAREN. Vi äro dödens, om ni längre dröjer! Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor er ingen ser. Välan, du blinda slump, var än min vän! Än är ej tid att dö! Fjärde scenen. Fångvaktaren.
Finnen gaf sig tillbaka till den andra drängen, och nu sa han de jag hade stuli klockan och fällen hos farfar." "Du stuli tagi olofvandes!" Maglena släppte grenen. Hennes ögon brunno svarta af harm. "Ja-a han sa de." Antes uppsyn var tungsam och sorgsen. "De stack just som så ondt i mej, må du tro." "Ja, då skäms jag te gå ut i bygden hos folk.
Sigismunds slagna parti räknade ännu många anhängare i södra delen av landet, och från polska sidan skyddes intet medel att vända folkets sinnen från den yngre grenen av Vasahuset tillbaka till konung Johans ätt.
Utanför föll den sena februarisnön i stora flingor, som smälte. I kasernträdgården tvärs över gatan stodo granarna med tunga, vita grenar. Då och då föll ett snöflak till marken med ett dovt, mjukt ljud: grenen rätade åter upp sig, och för några sekunder skälvde den, som om den skakat av sig vätan från det fallna flaket.
Han släppte grenen och drog benen efter sig. Han vaggade fram i kåkarnas skugga och mumlade i takt med gången: Nu är det slut med far, nu är det slut med mig, nu är det slut med Blenda, nu är det slut med far Han såg icke framför sig. Men när glasskärvor knastrade under fötterna, stannade han. Det var rester efter Krokens lampor, och Abraham stod framför dörren till sitt hem.
Dagens Ord
Andra Tittar