Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 juli 2025
Han svarade kort på de vuxnas frågor om var han varit och vad han hittat på. Vad hade de med honom att göra? De tyckte ju inte om honom. De sutto hemma och baktalade honom, när de trodde han inte hörde dem. Varför frågade de då? De sade, att han var falsk. Var inte hans farmor ännu falskare, som nu satt där och kallade honom mitt älskade barn och frågade, om han inte ville ha mera äppletårta.
Han sökte efter det och fann det i en ficka. Det var tillskrynklat och han slätade ut det, läste de sista raderna åter och åter. Det var alltså askar. Så mycket hade han fått ur farmor. Vad slags askar kunde det vara? Kanske från en guldsmed. Smycken? En ring kanske. Eller en kråsnål. Kanske båda delarna. Askar, hade farmor sagt. Hur många? En kråsnål. En ring. Vilket skulle han helst vilja ha?
Och åren gingo, och farmor förstod att hon icke längre var sin uppgift som lärarinna vuxen; och så blef det bestämdt, att Elsa skulle få en lärare. Därtill antogs en gammal student med små löneanspråk, magister Lindblom, som i sin ungdom studerat till präst och läst så ifrigt, att han blef yr i hufvudet och icke längre trodde på Gud, hvarpå han förfallit.
"En berättelse, farmor, ack, tala om en berättelse, lilla rara farmor!" Den gamla betänkte sig litet, därpå lade hon den lillas hufvud i sitt knä och smekte kärleksfullt hennes hår. "Ja, min lilla flicka, jag vill tala om för dig en berättelse från min egen barndom", sade hon. "Jag tror den kan vara er alla till nytta, men särskildt har den någonting att lära min egen lilla Elisabet."
Det, han gick och väntade på, var underverket, farmor talat om, Guds underverk. Själva ordet hade satt hans fantasi i en häftig rörelse, gett den en våldsam stöt framåt, i en som han trodde alldeles ny riktning.
En dag insåg han, att också den ingenting annat var än det farmor kallade flärd och fåfänglighet. Han förstod, att det, som väntade honom, var någonting mycket tungt och allvarligt. Det var dagen före trettonafton.
Barnen voro med den innerligaste kärlek fastade vid sin farmor. Ett ord af henne, en blick ur dessa kloka, vänliga ögon förmådde vanligtvis hejda de häftigaste utbrott hos gossarne, och hvarje sorg eller motgång lindrades, när den kära gamla hade talat ett tröstande ord till de små.
Men innan dess skulle han leva som löjtnant, som farbror Ekenström levat, i sus och dus, i glitter och prål och flärd och fåfänglighet, som farmor kallade det, med uniform och hästar och en kvinna i Köpenhamn som var så vacker att hon var syndig... Jo, så skulle han sluta! Han visste det nu. Han visste också nästan, hur det skulle kännas att leva så, i sus och dus. Han förstod farbror Ekenström.
Om du stannar, får du förfoga över mina ägodelar, som du vill. Varför stannar du inte? Du kan inte. Varför kan du inte? Är det varulven? Jag tvingar honom till skilsmässa. Är det gossarna? Å, vad bryr de sig om mig? De hålla tusen gånger mer av farmor än av mig. Varför kan du inte? Tycker du om någon annan? Flickan, som for till Amerika? Nej. Nej. Vad är det då? Är det jag själv?
"Gosse ! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?" Ante grep Månke häftigt om skuldran. "Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon: "Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven och de står bara mörker om dej själf." "Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som snart kan dö.
Dagens Ord
Andra Tittar