Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 juni 2025
Var så god ... Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att inte gå upp, då jag kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan. Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. Var så god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och låste dörren. Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag här och göra? Vilka rum likväl? trevliga! himmelskt trevliga!
Ingenstädes finnes några olika reala möjligheter; endast ett är i varje fall verkligt och detta på samma gång nödvändigt. Att antaga en fri vilja, är att förneka kausalitetslagens universalitet och detta detsamma som att beröva naturforskningen en av dess oundgängliga postulat och öppna dörren på vid gavel för allsköns vidskeplig tro på underverk och trolldom.
Dessa rop efterträddes omedelbart av andra, som höjdes längre bort på gatan: Ut med kättarne! Död åt hedningarne! Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit tillfällig. Man hade lyssnat till en präst, som just i det ögonblicket slutat att tala till folket. Prästen hade nu försvunnit genom dörren till Krysanteus' hus.
När främlingen närmade sig skrek han högt: Spring då, pappa! Det är varulven. Båda herrarna skrattade, men ingenjören var synbarligen förlägen. Han hade suttit på trappan och talat högt för sig själv, som hans vana var. Och plötsligt öppnas dörren, och doktor Hyltenius träder ut och ber om ursäkt, att han ofrivilligt lyssnat.
Gå din väg, Valentine, sade hon brådskande, med otydlig, svävande röst. Därpå hastigt då pigan nästan var utanför dörren: Kom hit. Lås dörren. Du hon gick fram till henne och tog henne hårt om handleden.
Klockan hade redan slagit fem på söndagsaftonen, brasan brann, ljusen stodo tända på byrån, och öfver den låga dörren till fru Lamströms kök brann i en gammal vinglig mässingslampett två alltjämt fläktande ljus.
Men det skulle icke gå så illa. Julen kräver goda och milda sagor; och även denna fullkomligt sanna berättelse skulle sluta väl. Knappt hade Dybedræt och Börevig gjort sin entré i förskräckelsens boning och deras namn antecknats i dess svarta bok, förrän dörren öppnades, och en ny polis kom in i sällskap med en elegant klädd herre. Börevig avbröt sitt vittnesmål med ett glädjerop. Där är han!
Spöqvist antog en allvarsam, imponerande uppsyn och slog sig ned i soffan, patronen lade armarne i kors bakom ryggen och såg fundersam ut. Sven masmästare inträdde. Han hälsade herrarne hövligt och stannade vid dörren med mössan i hand. På jättens panna låg ett dystert moln, och i hans annars så klara och lugna blick visade sig något, som antydde oro och själsspänning.
Han trifdes utmärkt, och det blef också allt längre pauser mellan vaktmästarns tittar in i rummet; äfven han tycktes finna sig väl i det varma köket med »knorren» till kaffet och i madamens sällskap. Hvar gång hans runda ansikte tittade in genom dörren var det rödare och mera skinande, äfven ögonens färg blef efter hand lifligare och klarare.
För barnens skull! sade han högt i det han hörde tamburklockans surr därinne. Steg hördes, manssteg tydligen. Och dörren öppnades sakta av en medelålders man med ett nervöst, vansinnigt ansikte, alldeles vitt och med borstigt, upprättstående hår.
Dagens Ord
Andra Tittar