Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 september 2025
Vem är du som kommer? ... Och vad vill du här? Med dessa ord bröt hastigt den bleknande Karmides tystnaden. Fråga, vilka vi äro som komma, och vad vi vilja här, sade rabbinen med dämpad röst; märker du ej, att vi äro flera? Jag igenkänner dig. Du är Jonas, rabbinen. Men vad söker du här? Vad föranleder dig att komma på sådant sätt och vid denna timme?
Lätt bleknande klev Erlandsson åter upp på kuskbocken, fick med någon svårighet hästen att vända och körde sedan i lunk tillbaka åt samma håll som han kommit. I det mörka perspektiv som öppnade sig framför honom brann en enda svag hoppets stjärna. Det kunde ju hända, att karlen rest ensam till Köpenhamn.
Medan brodern Erland ännu vilade vid ingången till sin grotta och drömde sig in i den bleknande aftonrodnaden, sågs på andra sidan bäcken en av främlingarne, en kraftig yngling med brun hy men blonda lockar, närma sig.
Men det är ju förskräckligt! Du tror då verkligen, att det kommer till strid, till blodsutgjutelse ... och här, här i Aten, kanske utanför min faders port? frågade Rakel bleknande. Men vad har då hänt? Vad är det, som uppretar dem mot varandra? Kristianerna ha i natt frånstulit den gamla lärans anhängare ett tempel och lagt beslag på tempelskatten ...
Hans bröst var naket, och riddaren, som häpen betraktade honom, såg på detta den store man dråparens märken: bölder och svarta fläckar. Pesten! mumlade riddaren med bleknande läppar. Han reste sig upp och gick vidare utan att veta vart. Han förde handen till pannan, inom vilken blodet brusade genom en förvirrad hjärna.
Detta visste tjänarinnan att berätta, ty hon plägade besöka staden i hushållsärenden, men hennes herre gjorde det aldrig. Sedan måltiden var intagen, lämnade man kammaren, för att i det fria njuta kvällens bleknande skönhet. Herakleon förde sina gäster till en grotta, som fanns ett stycke från templet. Bäcken sorlade i hennes grannskap.
Med en fin, förborgad skymt af harm på läppen Och en ljungeld i sitt öga Till den bleknande furstinnan hon sig vände, Talte bittra ord och sade: "Hvem har målat dessa hyddor, magnifika, Då på afstånd de betraktas? För min hofteater måste furst Potemkin Söka få artisten anställd. Men, furstinna, hvem bebor då dessa kojor, Som af edra konstverk smyckas?
Där tillbragte också Tomas och Märta de flesta av sensommarens långsamt bleknande eftermiddagar med armarna slingrade om varandra, och sekunderna hastade förbi och blevo minuter, och minuterna drevo undan i ilande flykt, som sand för vinden, medan de med blundande ögon lyssnade till suset i almarnas grenar tills de bägge på en gång höllo andan och deras ögon med ens stodo vidöppna och stirrade in i varandra med hemlig undran och var och en i den andres blick läste samma tysta fråga, ledsagad och buren av vindens sång därute: vart bär det hän vart bär det hän
Mycket är försvunnet, som fordom varit; Lifvet lefver så, det är tingens gång. Ett är kvar. Den arm, som år försvagat, Kan jag höja till seger än, Kan min lefnads bleknande fröjd och storhet Kasta kungligt leende bort och dö. Jag vill dö. Mitt kall är fylldt." Vid ordet Hof den gamle sin hjässa hög, Lät sin kungamantel på klippan falla Och för dagen blottade barmens ärr.
Så fördjupade hon sig med blicken i den sjunkande solen, tills svarta fläckar dansade för hennes ögon, och hon blef yr och kände en gråtande längtan att följa det flyende ljuset, lefva i en evig sommars aldrig bleknande dag. Åh, vingar, vingar! Hon sträckte ut armarna, som om hon väntat, att luften skulle bära henne. Hur månde det vara där bortom det blå?
Dagens Ord
Andra Tittar