United States or Peru ? Vote for the TOP Country of the Week !
Du har blitt som Petter vid kyrkan. Du har blitt lam i bena. Det fick du, för du blev rädd, din stolle. Vad skulle du bli rädd för? Nu är du lam, så blir det jag, som får skulden. Tänka sig, vad du är elak, unge! Finns det ingen bot, då? undrade pojken. Sväran betänkte sig. Inte fanns det bot för lamhet, men det vågade hon icke tillstå. Hon sade: Jo, jo, jo, visst finns det. Var bara tyst.
"De voro bra trötta också de där barnen, tänker jag", fortfor prästfrun, som alldeles icke hade något emot att barnen glömde deras försagdhet och sade ut hvad de tänkte så hon bättre lärde känna dem. "Int så farligt", sade Maglena påverkad af broderns ord. "De va' mest bena, som va' trött, och föttren, som de gått hål på. Men själf va' vi int trött när vi kom in i stugan. Nää, för vi va' rädd."
Känner du inte att jag nyper dig i tån? Sväran gick fram till länsman och lade sin hand på hans axel. Lugnt och stillsamt sade hon: Ja, nu ser länsman, hur det går till i Sutre. Går till? upprepade länsman, stirrade på pojken, stirrade på sväran. Går till, säger hon? Hon sade: Det är inte lönt att pröva med bena. Han är lam som Petter i kyrkbacken.
Och gästgivarn tog gossen försiktigt mellan sina händer, höll honom ifrån sig på raka armar. Basilius blundade och rörde icke en lem. Ställ nu ned honom på golvet, befallde länsman. Gästgivarn lydde. Som han släppte taget, veko sig gossens ben och han föll baklänges in under bordet. Mor i Sutre flög upp från sin stol. Vad i jistini är det med pojken? Kan han inte stå på bena?
Varje försök att resa dem var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare. Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills vidare.
Hon böjde sig över honom. Vad är det med dig? Gör du det med flit? Han svarade icke, men hon såg hur han ansträngde sig, hur han tog tag om bordsbenet för att hala sig upp. Och svetten började lacka från hennes hals och nacke och panna. Hon frågade: Har du inte styrsel i bena? Han svarade dröjande, med dåsigt klagande ton: Jag känner dem inte. Ja, ja, ja ackurat, viskade sväran.
Varje försök att resa dem var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare. Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills vidare.
När han nu hörde att han skulle ligga när mormor, började han fäkta med armarna och sprattla med benen. Jag tror du rör på skankerna i alla fall, sade gumman. Ja, se jag blev så glad, förklarade pojken. Att jag ska ligga när mormor. Då var det väl lögn alldeles, att hon slog dig? undrade gumman. Och pojken svarade: Hon bara skrämdes. Så bena kom bort för mig.
Men Isidor kved matt till svar: »Jag vet inte vad det är med mig, patron, men bena vek sig under mig, och nu käns dom inte.» När man fått klart för sig vad som verkligen inträffat, buro patron Johansson och Östkvist med förenade krafter in Perander på kontoret och lade honom på tagelsoffan. Perander var fullkomligt lugn och behärskad. Han hade tydligen inga smärtor.
Dagens Ord
Andra Tittar