Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 september 2025
Och Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade: "Judith, o min syster, låt icke honom blifva gifven till spillo". Judith smekte leende barnets lockar och frågade: "Hvad önskar du Maheli?" "Judith, o Judith, låt icke Herrans namn komma på skam! Om icke hjelp kommer, vilja de inom fem dagar lemna staden åt fienden".
Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets.
Är så icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
Så sutto vi den sista natten, och närmare ha inga människor setat varandra. Vi höllo varandras händer över barnets bädd, och vi sprutto till, för att ingen rörelse av liv i hans ansikte skulle gå oss förlorad, när han såg upp och sökte oss med sitt stora öga. Vi talade till varandra: »Såg du det?
Underliga hafver Herren ledsagat mig hit till min herra och åter till mina fäders land, han skall icke nu förlåta mig. Skulle icke hans makt förmå att frälsa hans folk. Underliga äro hans verk. Hans makt hafver skapat fästen och himlar, och hans mildhet hafver icke aktat för ringa att göra det silkeslena hullet på barnets kind.
Borde man inte ge droppar åt det? frågade Holpainen åter. Mari syntes förstå hvad han sade, fast hon ingenting svarade. Hon steg lugnt upp och gaf med en sked medikamentet i barnets mun. Holpainen följde henne noga med ögonen och försökte öfvertyga sig om, att Mari inte felades någonting annat, än att hon var trött.
Skulle du orka stiga upp och ge bröstet åt henne, eller skall jag hemta henne dit bredvid dig? frågade han. Mari sade ingenting, men liksom af gammal vana kom hon till dem, och böjande sig öfver vaggan satte hon bröstet i barnets mun. Det sög ett par gånger, men vände sedan bort hufvudet och ville inte mer. Dess ansigte uttryckte plåga och ångest, den qvidande rösten var svag och hes.
Det är samma begär, som när vissheten om barnets död tryckte min hustru till jorden, manande henne att säga: »Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet, att han inte skall.». På samma sätt säger också jag till mig själv: »Jag vill det icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva trots allt.» Jag märker icke, att jag försöker det omöjliga.
När det blef alldeles mörkt, kom fadern in med sitt barn. Han kysste barnets breda panna och låg länge med sitt ansikte lutadt mot den lille dödes. De voro i denna stund fader och son. När lindarne blomma. Han var ung, hon var ändå yngre, de voro nyss gifta, rika och lyckliga. Allt var som det skulle vara, och ändå såg det icke riktigt ut, som om de passade för hvarandra.
Min far hade gjort konkurs, men jag beslöt mig för att flytta till Kuopio och börja samma slags handel som han hade drifvit. Jag afslutade »Murtovarkaus», sände den till finska teatern och trodde nu att jag var tvungen att för alltid afstå från literär sysselsättning. Efter barnets födelse aftogo mina krafter till det yttersta. Lifskampen blef mig för tung, och jag var nära att duka under.
Dagens Ord
Andra Tittar