Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 september 2025
Krysanteus använde förgäves sin människokännedom och en av ömhet ingiven vältalighet för att återföra fostersonen, den förre lärjungen, till den väg han lämnat. Förhållandet mellan dem vart allt kyligare. Hermione såg sin faders smärta och kände sin egen djupare. Kristianerna pekade på Karmides som ett prov på en hednisk filosofs förmåga att uppfostra människor.
Och hon hade smekt och talat vid Gullspira tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira ändå. Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.
Jag vill hålla af dig sådan du är, visa det så länge jag får, och sedan draga mig tillbaka med något af en moders känsla för det barn, hon icke vill belasta med efterhängsen ömhet, men som hon i sitt hjärta alltid följer med kärlek, där det går sin egen väg. Skulle jag bli bitter, när han öfvergifver mig! Jag som har hans lifsgärning, hans diktning att tacka för så mycket.
Hans hjerta, som plötsligen väckts, lärde honom tusen små omvårdnader, som gjorde henne godt, och han slösade på henne en ömhet, som hon aldrig förr anat att det fans inom honom, lika litet som han sjelf. Han kysste henne ömt och betraktade med blickar fulla af ångerfull ömhet hennes feberglödande ansigte. Ändtligen dagades det.
Det lockiga, rika ljusa håret och kanske också hennes eget hjärta sade henne genast, vem han var. Hon skyndade sig fram förbi de andra nunnorna och omfamnade honom med en ömhet, som genast gjorde den lille till hennes förtrogna vän.
Jag satt länge med detta brev i min hand, och den våg av ömhet, som välde emot mig, var så mäktig, att den kvävde alla frågor och kom mig att gå omkring i mina vanda omgivningar där ingenting syntes förändrat, och ingenting heller var, med en känsla som om jag varit för mer än sagoprinsen, vilken på västanvindens vingar nått Lycksalighetens ö.
Sedan kommo undrande tankar på fadren. Hurudan var han, denne far, som skulle kunnat skänka henne ett hem, men som hon aldrig sett, aldrig känt en gnista ömhet för? Hvar fans han? Visste han, att hans hustru var död, att hans dotter stod ensam i verlden, att hans penningesändningar tillbakavisats med förakt? Och om han visste allt detta, huru tog han det?
Men detta hindrade honom ej att åtaga sig den övergivna änkan och hennes son, och när gumman Stål dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade själv lärt pojken att läsa och i allo vårdat sig om honom med lika stor ömhet som om sina egna barn.
Ja ska aldrig tappa den i golvet. Ja lovar, pappa Ja, men där är ju bara huvet och kroppen kvar. Stellan tog med båda händerna om sin fars ben så hårt han kunde. Han såg upp: Ja lovar , att ja ska vara så snäll mot den Tja, ta den då! Stellan dök åter ned med huvudet. Han tryckte sitt huvud mot faderns ben, hans händer smekte hans smorlädersstövlar i tacksamhet och ömhet. Han kunde ingenting säga.
Barnen och jag skulle blott vara honom till en börda. Vore det då icke bättre att han en gång för alla lämnade oss. Måhända skulle han då någon gång tänka på oss med vänlighet och ömhet, kanske till och med sakna oss, om icke förr så efter långa tider. Lämna oss? Och resa efter Agnes till Petersburg? Ja, hvarför inte? Sådana under hade ju händt förut.
Dagens Ord
Andra Tittar