United States or Isle of Man ? Vote for the TOP Country of the Week !
Varför hören I på honom?» Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke kan väl en ond ande öppna blindas ögon?» Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var nu vinter, och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen. Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru länge vill du hålla oss i ovisshet?
Ja, ute ser jag vinter blott Och inne likaså; Och om till världens slut jag gått, Jag såge den ändå. Blef lunden grön; blef nejden varm, Blef dagen ljus och klar, Låg kölden i min egen barm Dock lika ödslig kvar. O, du mitt ögas fröjd och vår, Jag dig ej återser, O, du mitt hjärtas sol, du går Ej opp ur grafven mer. Min själ var din, min känsla din, Ditt lif var lif för mig.
Hans far hade svarat, att man fick tala vidare om saken, när han kom tillbaka och det blev vinter och kallt. Och när Stellan kom tillbaka till skolan hade han av sig själv låtit planen falla. Han insåg, att han som jungman ej kunde bli officer, rida på hästar och gå omkring i artilleriuniform... Men minnet av fullriggaren på guldströmmen satt kvar. Den levde som en symbol i hans hjärta.
Månaden gick som en vecka utan en mulen dag, Knut Herman återvände till hufvudstaden, Elsa till Tibble, och brefväxlingen började på nytt. Det blef vinter med mörker och arbetsfeber, det blef vår med sol och snödroppar, det blef sommar, och allt stod i blom, och Elsa Finne vann med ett nytt verk plötsligt namn som en af sin samtids främsta berätterskor.
Här äro tio, som slagit sig på att bli förnuftiga, utom vi, tillade hon skrattande. Ack, Hanna, hvad vi skola kämpa i vinter för vår idé! hviskade Bella och knep Hanna hårdt i armen. Ja visst. Men vi skola minnas att det måste ske genom att öfvertyga , icke att öfvertala .
Och åter igen lovade han sig att aldrig, aldrig mera ha någonting med flickor att göra, inte förrän han blev riktigt stor. Men han infann sig till uppvisningen och slutbalen. Det ville ej bli någon riktig vinter den julen. Ibland snöade det några timmar. Man satt vid fönstret och betraktade flingorna, medan hoppet tändes i ens hjärta.
»Är du olycklig med mig, Elsa?» sade jag. Och till svar hörde jag henne snyfta som i den högsta ångest: »Om jag icke hade dig, tror du, att jag då kunde leva?» Hur länge denna tid räckte, minns jag ej med bestämdhet. Jag vet blott, att jag minns den som en enda förfärlig vinter utan snö, ett långt, mörkt streck i vårt liv, vilket syntes mig tomt och utan mening.
Ute är vinter, trettio grader om nätterna; solen kysser visserligen en smula lif i ispiggarne middagstiden, eljes icke. Hvad ser han, den sjuårige, der han står? Rök från skorstenarne och rök från badstugorna. Från allihop! Och bakom röken der längst nere i dalen, der vägen går emellan de snötäckta ängsrenarne hvad ser han der? En ovanlig och i hans tycke förtjusande syn.
Men något jämförligt med denna vinter har jag aldrig upplevat, därför att jag då trodde, att Elsa höll på att glida ifrån mig, och därför att denna tanke var mig värre än något, som andra människor kunde tillfoga mig, eller som överhuvud kunde drabba mig i livet.
Sen den älskade mig svikit, Sen till köld hans värma blifvit, All hans sommar blifvit vinter, Sen har jag ej frågat mera, Känt blott djupt uti mitt sinne, Att det sköna är förgängligt, Att det ljufva icke dröjer. Den försvenskning af serviska folksånger, som här lämnas i allmänhetens händer, är gjord efter hr P. von Goetzes i S:t Petersburg år 1827 utkomna tyska öfversättning af desamma.