United States or Falkland Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vidare berättade barnen Sörman, att deras far nog skulle bli ihjälslagen. Det hade mor sagt. Flera arbetare hade avskedats från verkstaden och från fabriken. Och de hade svurit att hämnas på Sörman. Far brydde sig inte om det, men mor fick icke ro om nätterna. Hon hade skurit ett runt hål i rullgardinen, och där stod hon halva natten och stirrade ut i mörkret.
Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med rättigheter som änka, förstås; men hon har på hela två år legat till sängs jämt, så jag kan säga att det är jag, som ensam står före. Men säg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple är du då, ifall jag törs fråga? Tjugofyra år och litet till. Vad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana kinder denna hy ...
Ty i Skara finns det ingen människa, som kan hantera glas, och jag visste det skulle bli en stor och artig förtjänst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de enda, så nära, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av oss, så fort något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör att det modet brukas ingenstans, och då är det heller ingenting värt.
J. A. Broms hade verkligen sett sig tvungen att inskränka driften både vid fabriken och vid verkstaden. Han gjorde det ogärna, ty avskedanden betydde förlust i hyror och osäkra fordringar. Men tiderna voro alltför dåliga. Inom staden hade fyra handlande måst uppgiva sin stat. Och änkan Carléns arvingar hade begärt moratorium. Det var farligt.
Som qvinna kunde jag ej få fortsätta med glasmästeriet utan verkgesäll, och ingen sådan ville åtaga sig verkstaden mot mindre betalning än hvad den nätt och jemnt kunde inbringa i vår lilla stad. Då var jag åter oförståndig och misströstade och hade velat dö, blott jag fått barnen med mig. Men Gud hade ännu ej öfvergifvit mig.
Julius Krok sade till sin svärfar: Jag är trettioett år. Jag vill inte bli behandlad som en skolpojke. Låt mig se, låt mig se Bromsen tänkte efter. Jo för all del, jag har också varit så där vid pass en trettio. Då hade jag byggt om verkstaden, och fått upp stenhuset just där lille Kroken bor, ja.
Men nu är det så, att många vill dricka, spela och dansa, och ... där är en orimmeligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om jag minns; och 24 rutor i var luft! Är då du, Sara, inte alls road av att dansa? När jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam för mig själv, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol.
När han någon gång gick genom verkstaden, smög han sig fram, drog åt sig rocken, drog åt sig armarna, hälsade överdrivet artigt åt höger och vänster. Det var icke alltid, hans hälsning besvarades. Och värre än den rent fysiska rädslan, var känslan av ensamhet. Han hade ärvt Bromsens ensamhet, hatet, föraktet. Han bar inga fladdrande kattsvansar, ingen sliten peruk, ingen smutsig kalott.
Då har David Ramm suttit och hört sin gamle far läsa evangeliet inne i verkstaden, han har sett denne Guds slav för en gång räta sin rygg och känna sig fri från arbete, hört hans sträva stämma stamma fram ord om det som skall borttaga synd, det som skall vara till tröst och befrielse från döden i denna värld. Men han tyckte inte att gubben såg värst glad ut själv när han läste det.
Kallas det här en nejd? har vi långt till Fellingsbro? Men har du då inte kärlek för vackra landskapsstycken? Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De är så sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken hängande där hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden; men jag har låtit bära upp dem på vinden. Jaså.