Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 juli 2025
Varje sorgens mask, som frätt hans bröst, kröp fram och var en skön fjäril. Mörkret blev vårsol och suckarna fågelsång. Det var ej en ynglings hejdlösa förtvivlan; det var en manlig sorg. Själv satt han hänryckt och förvånad över sin musik, ty sådant hade han aldrig hört förr, och när han tystnat och låtit fiolen sjunka mot knät, vaknade L.
I gymnasistkretsar tillsattes redan en kommitté för att uppvakta rektorn med en förfrågan om möjligheten av arrangerandet av ett slädparti med ty åtföljande bal på Fjelkinge gästgivaregård. Man skulle lova att inte dricka glögg eller andra sprithaltiga drycker. Kölden höll i sig. Vid frukostlovet tog man fram skridskorna. Varje rast medförde nya underrättelser.
Varje timme var bräddad med ångest. Jämt och ständigt gick han till brevlådan, öppnade den för att se, om brevet, som låg där inne, var från bokhandeln. Varje gång han kom hem från en promenad, frågade han ängsligt: Ä pappa hemma? Nä. Och så gick han in på sin fars rum, snokade bland papperna för att bland skräddare-, spritbolags-, skomakare- och cigarräkningarna upptäcka bokhandlarens.
Och de kysstes igen... Men det blev ej som han tänkt. Nej, det blev aldrig som han innerst inne drömt om. Varje eftermiddag gjorde de långa promenader utåt landet. Ibland voro de goda vänner. Och då kysstes de. Ibland voro de ovänner och grälade. Och då kysstes de i alla fall, till sist.
Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken, vitlimning, påstrykning!
Tamburklockans surrande någonstädes därinne, när han nervöst pressade knappen, kom honom nästan att rygga tillbaka. Jag är en klen och omanlig älskare, tänkte han. Hon öppnade själv, som så många andra gånger. De satt en stund i salongen. David såg sig alltid ängsligt omkring, i varje vrå misstänkte han att någon åskådare skulle ha gömt sig.
Och när vi kommo närmare den lilla ön, tyckte vi, att varje sten, varje träd, varje dunge växte upp, icke ur det minskade avståndet, utan ur vårt eget minne, som trognare än verkligheten bevarat denna omgivning, ur vilken hela livets lycka för oss hade spirat. Men när vi kommo i land, stannade vi båda, och det utrop av förtjusning, som redan svävat på Elsas läppar, frös bort.
Varje ord skulle kostat honom möda, och nu var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han hade en aning. Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg medlen och målet klart för sina ögon.
Föraktet för sig själv hade blivit nästan avsky, han förundrade sig att han kunde äta och dricka, han drack en myckenhet konjak till kaffet utan att känna sig berusad. Och nu först kom scenen från Ziris hem igen i all sin vedervärdighet. Om och om genomgick han den, försökte erinra sig varje detalj.
Och Gula Rosen skickar varje månad allt, vad hon kan undvara och lite till. Det är i själva verket hennes enda tröst här i livet. De ynglingar, som alltjämt dricka märg i benen vid hennes disk, veta ej att säga vackra eller goda ord. Det skrumpna ansiktet, där ögonen flämta som slocknande lågor, avskräcker. Benjamin Hagelin är i Amerika.
Dagens Ord
Andra Tittar