Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 oktober 2025
Det måste vara en av vårt folk, ty jag ser, att han bär vit kappa med röda kanter utanpå brynjan. Folkesöner! gycklade en av väringarna utan att därför vara mindre upptagen av skönheten vid sin sida. Stå ni åter och tvista och skaka hand och se varann i ögonen! Kunna vi då aldrig få höra, vad det är för stor hemlighet, som trycker er? I allt annat äro ni ju våra frimodigaste och bästa karlar.
Och nu säger jag er farväl för i dag, mina barn, och önskar, att allt, som ni eftersträva, måtte bli ert. Jag tror, att vi äntligen börja förstå varann. Låt mig nu få fara hem... Aldrig visste jag, att en människa kunde sjunka i ett så djupt elände! Han sköt dem sakta ifrån sig, men Folke ville icke släppa honom utan följde honom ända till stegen. Nej, far, du får inte lämna oss med sådana ord.
Hämnden, granne, behöva vi människor inte sörja för. Vedergällningen kommer lika säkert som snön om vintern. Över henne råda makter, som äro visare och starkare än vi. Så ha vi inte stort mer att säga varann, Ulv Ulvsson. Tag nu upp bågen, eller om du föredrar svärdet, så gå in i stugan och hämta det. Ingen väntar mig i afton där hemma, och jag har god tid.
De andra hade viskat med varann och ibland snyftat men alltid tystnat och låtsats sova, så snart han satte sig upp i halmen. Det var något, som de ville dölja för honom. Han ruvade därpå, förbittrad som han nu kände sig mot alla på gården och mot sitt eget liv. Han begynte gå utan mål och mening uppåt skogen, endast för att kunna kväva den gråt, som tryckte honom om strupen.
De båda på bänken släppte genast varann och makade sig förläget åt sidorna. Hade hon då ingen längre att få skydd hos, ingen som hon kunde akta och följa med tillförsikt? När Valdemar såg hennes hjälplöshet, blygdes han över sina ord till henne nyss. Det skedde en förändring med honom, och han förstod icke sig själv.
Bara jag nu inte glömmer det, så mycket som jag har att styra med... Och mycket borde vi väl också ännu ha att tala om med varann. Svara mig på en sak, men helt och fullt. När du grubblar på ditt liv och på förflutna dagar, blir inte kvalet till sist så stort, att det vill spränga bröstet? Valdemar låg ännu med nacken i Luitgards knä och såg upp i valvet. Du glömmer något, svarade han.
Han räckte upp högra handen för att visa, att han var god vän och att det icke var fråga om något överfall. Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte känner igen gamla vänner? Vi ha annars ofta råkats vid kärret och hjälpt varann med de motsträviga vägfararna. Har du blivit rädd för Älg Klubbehövding och hans stigmän?
Hon erkänner det icke själv, men då hon går med honom på gatan, i vårsolen framför huset, ropa alla barnen i bostadshuset: Fästmö och man kysste varann högt upp i skorsten med viskan i hand!
Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag svära på!
Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann, blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade pastorn, som hade allas blickar på sig: Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har han inte kommit nu, så kommer han ej.
Dagens Ord
Andra Tittar