Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 juli 2025
Jag stod tyst och såg ut genom glasdörrarna med den orörliga blick, som jag så ofta får, när han betraktar mig. Jag tänkte, att han måste finna mig bra dum, men det bekymrade mig icke. Vi stodo helt nära hvarandra. Han kysste mig på kinden utan ett ord, utan att jag kunde ana hvad han ville göra. Han tog det som den naturligaste sak i världen. Men är ni tokig! Ingen känner oss. Alla känna er.
Han somnade dock ej förrän sent. Det var så underligt tyst här i huset nu, den vansinnige var borta, väcktes ej mer av sina drömda vidunder. Den blinde var borta David behövde ej mer grubbla över hur han hade det i kväll. Allt var så lugnt och fridfullt, att det nästan verkade hemskt. Vad skulle han göra här hemma när hans sista besparingar var slut?
Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på munnen för mig själf och tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han så där fundersam och tyst. Och så en dag säger han: Hvad tyckte mor om henne? Hvilken? sa jag så oskyldigt. Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor! Du menar Ingrid Bengtsson? Hvem skulle jag annars mena? Bra.
Med käpp och psalmbok vandrade han ned till kyrkan statskyrkan med tuppen naturligtvis, ty Vickberg älskade icke de breda lagren och deras religion. I kyrkan förhöll han sig uppmärksam och tyst, han ansåg det opassande för en väluppfostrad man att deltaga i sången. Och dessutom hade han fula tänder.
På kvällen, efter sjutton uppvaktningar på illustrerade tidningars redaktioner, hade han blivit av med tre teckningar, men utan kontanter på fickan gick han att dansa i Bullier sedan han tuggat för två sous bröd. Slutligen och liksom på gemensam tyst överenskommelse lösgjorde vi oss ur denna förening för inbördes hjälp.
Jag förmodar, att Julianus.... Tyst! Nämn icke det namnet! inföll Karmides och såg sig omkring. Fördömde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: är jag ej i dag utbjuden till din lantgård? Det föresvävar mig några ord ur din gudomliga mun om gröna träd och britanniska ostron. Alldeles. Men Myro och Praxinoa? De följa med. Härligt!
Det är en gosse och heter Emanuel, och i söndags for jag med det i elektrisk spårvagn från Djursholm. Vagnen var full av gamla förståndiga människor, som alla smålogo vänligt åt det lilla barnet. Det lilla barnet satt alldeles tyst och såg noga på alla passagerarna. En i taget och trettio sekunder åt varje. När vi hunnit till Sveavägen, hade Emanuel upptäckt vagnens tjockaste herre.
Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan.
"Om herr öfversten" här hostade herr Gåsevinge "jag menar, ifall det ej är för hårdt att drifva honom på landsvägen med hustru och barn." "Tyst, Gåsevinge", sade öfversten med en sträng min, "ni är själf en stackare, jag säger en godhjärtad narr, och därför vill ni vara en stackarpatron i alla edra dagar. Låt mig icke höra vidare om den saken.
Berätta nu om den där frun, du, och lägg däj sen. Så, du är kär, hå, ja ja, varför ligger du inte när henne då, i stället för att sitta här och predika? Vill hon inte ligga hos däj, va? Kerstin gäspade och smakade på nytt punschen. Tyst du, det är inte så! Jag älskar henne, men hon älskar inte mäj.
Dagens Ord
Andra Tittar